Bilder från sista fårinsamlingsdagen

Fåren kommer ner från Námafjall

Gigja

Hästarna är nyfikna på fåren som kommer

Ás och Ósk, våra fårinsamlingshästar

Fåren går in i fållan just vid vår turridning

Fårsortering pågår

Stolta sheepgirls

Skitväder!

Nu är jag tillbaka på Saltvík och vädret är helt jävla fruktansvärt. Regn och mycket vind. Hästarna har stått och skakat så vi tog in dem i stallet under dagen. Vi har gjort rent lite sadlar och dammsugit ut vatten ur källaren men annars har vi inte gjort många knop. Jag hade tänkt rida ut själv på Skuggi idag, för att se hur det fungerar men det har inte varit någon idé i detta väder. Ingen vill vara ute längre än nödvändigt.

Dag två och tre

Nu är alla fåren tillbaka hemma igen och jag är glad om jag slipper höra deras hemska röster igen.

Igår började arbetsdagen med att fåren släpptes ut ur fållan klockan sju. Vi anlände med våra hästar strax efter så vi såg dem myllra ut från bilen. Sen vara det bara att få fåren att masa sig i rätt riktning medan några av oss letade upp och drev in fler får på vägen. Vi var många fler igår och väldigt många till fots. Arbetet var inte lika ensamt men nog så ansträngande. Får håller inte ihop i flock av sig själva utan myllrar iväg och sprider ut sig så fort de får chansen. Ás var bättre, han var lite lugnare, kunde stå still emellanåt och verkade i allmänhet ha roligt. Jag gick naturligtvis mycket och sprang också en del och det verkade han verkligen gilla, han följde med så lätt. Det var också flera som tyckte han var vacker och en gammal isländsk gubbe undrade om han var en bra häst och om han var min.

Allt gick i alla fall bra, vi hade väldigt roligt och var klara tidigare än väntat. Fåren lämnade vi i en fålla på andra sidan Námafjall. Väl där verkade det som om ingen skulle köra oss och hästarna hem så vi fick sällskap och red hem, det är inte så långt. Vi red i en jädra fart och hästarna verkade glada att vara på väg hem. På vägen passade vi på att ge dem ett varmt bad, i alla fall upp till magen.

Idag så var jag uppe tidigt, tog Gigja och red och mötte fåren för att ta foton på när de kom ner från berget. Tyvärr så var det dimmigt så det blev inte så bra som tänkt. Idag var det bara folk till fots med fåren. Jag var tillbaka vid hestaleigan innan de var framme och det var en ganska mäktigt syn att se alla fåren myllra in i fållan. Sen fick våren vila lite innan de började sortera dem.

Dag ett

Nu sitter jag här i soffan, trött efter dagens ansträngningar. Jag kan be att få meddela att fårinsamling innebär hårt arbete, det var tuffare än jag trodde. Fåren är överallt och springer huller om buller, de håller inte ihop alls. Terrängen är väldigt svår och långa bitar har vi gått med hästarna eftersom det oftast är enormt lågaction. Kom ihåg att det är mycket lava här, massa vass sten.

För alla nyfikna tänker jag nu beskriva hur det går till att ta hem fåren från obygden.

Vi blev upphämtade vid sex imorse och körda ut i obygden tillsammans med våra hästar och tre isländska män och deras hästar. Andra grupper var utplacerade på andra ställen i området. Väl där visade de oss en karta, pekade ut var vi var, vilket område vi skulle täcka och vart vi skulle. Sen spred vi ut oss i en linje och letade får och försökte få dem med oss åt rätt håll. Detta innebar att man för det mesta var helt själv i ödemarken med sin häst. Hade det varit platt så hade vi nog kunnat se varandra men så ser det ju inte ut häromkring.

Vid lunchtid klämde vi in fåren i en fålla, vattnade hästarna, åt och vilade lite. Sen fortsatte vi. Efter lunch red vi större delen längs väg nummer ett och jag vet inte hur många gånger jag var över på andra sidan vägen för att jaga reda på får. Jag har i alla fall hunnit vinka till många bilar. Vi hade även folk på motorcrosscyklar till hjälp, mycket praktiskt då de ibland har lättare att ta sig fram än en häst.

Lunchrast

Här inne vilade och åt vi

Fram emot eftermiddagen så började vi se de andra grupperna och ännu mer får förstås. Det verkar som om vi var den gruppen som var längst bort och som om de andra hade väntat på oss. Så nu är ungefär 2000 får inklämda i en fålla halvvägs på vägen hit till Mývatn.

I korta drag fungerar det alltså så att du placerar ut ett antal grupper i området som ger sig ut och letar efter får, och alla jagar sen fåren till samma plats. Om två veckor gör de om det för att få med de får som missats nu.

Ni är säkert också nyfikna på hur det var med alkoholen och jag kan säga att första spriten dracks innan sju på morgonen och sen hade de flaskan i jackfickan. Men det var inte så farligt ändå, ingen var stupfull. Jag hade faktiskt blivit lite besviken om det inte druckits alla, man förväntar sig ju att det ska drickas.

Ás skötte sig bra, första halvan av dagen var han enormt upprörd och uppjagad. Det var jobbigt att vara ensam och han hetsade hela tiden när vi var stilla. Andra halvan var bättre men han är inte den snabbaste. Och han var enormt trött på slutet, jag tycker synd om honom. Han var också rädd för motorcrosscyklarna i början men det gick över efter ett tag.

Jag fick naturligtvis vara i samma team som en gammal isländsk gubbe som inte talar någon engelska. Men det gick bra och det var skönt att få öva min isländska utan någon press.

Det här lär ju vara det mest isländska jag gjort hittills. Bara massa islänningar och så Natalie och jag. Än så länge är det toppen!

Fårinsamling!

Helt ärligt, nu är jag ganska så till mig. Jag ska nämligen på fårinsamling imorgon! Och på lördag och söndag! Yay! Det innebär att jag och Natalie plus våra hästar blir hämtade utanför vår lilla turridning klockan sex imorgon bitti. Sen blir vi körda nästan ända till Jökullsá floden och får vidare instruktioner där. Vi ska helt enkelt hämta hem fåren från ödemarken och driva hem dem till Mývatnsveit. För er som inte riktigt förstår hur coolt detta är så kan jag säga att få vara med på en fårinsamling är nog något som alla som kommer hit drömmer om och jag känner tjejer som verkligen har försökt få vara med på flera olika men det är svårt. Oftast sitter det någon gammal isländsk man och säger nej och då går det inte. Det är helt enkelt inte ofta du får vara med om du är utlänning, än värre om du är tjej. Nu lät det som om de verkligen behövde hjälp på fårinsamlingen och att Bjarni helt enkelt har lånat ut oss som arbetskraft. Men det är väl lika troligt att han helt enkelt har fixat så att vi får vara med. I vilket fall som helst så känns det riktigt kul.

Det är också riktigt häftigt att få vara med på detta då det är det här som hästarna använts till, på riktigt, förr i tiden. Plus att det så klart är roligt att rida på nya ställen med nya kamrater.

Jag kommer att ta med mig Ás, vi har samma häst hela dagen vilket innebär att det blir till att kliva av och gå när det går långsamt så att hästen får vila. Vi får väl se hur det går, Ás är inte dödsförtjust i att gå först och nu kommer han få vara lite ensam också…

Oj oj

Har nu spanat lite på hippologutbildningen och kan konstatera att det inte är så lätt att komma in. Jag uppfyller alla krav, har rätt ämnesbehörighet och har jobbat tillräckligt mycket med hästar (och mer därtill). Tänkte skriva högskoleprovet i höst så att jag har lite större chans att komma till ridprovet. Inför ridprovet känner jag att jag behöver ridlektioner, finslipa allt! Chefen på Flyinge trodde i och för sig inte att det skulle vara något problem för mig men jag vill vara säker. Till islandshästinriktningen tar de in väldigt få (tre i år) och jag tror att de andra som söker säkert också är väldigt duktiga. Och jag känner att jag behöver öva lite på dressyren och på att rida på bana. Blir det så att jag kommer jobba i Schweiz så har jag väldigt goda möjligheter att få den hjälp jag behöver. Så jag hoppas på det.

Snart slut

Nu börjar säsongen ta slut här uppe i Mývatn-området. Förra veckan red jag dagligen tre turer, i snitt fem timmar i sadeln och tog tio turister per dag på mina turer. Idag har jag ännu inget bokat. Lite trist men samtidigt skönt. Jag har ju jobbat själv i två veckors tid och det tär på krafterna.

Igår var det väldigt mycket flugor och det verkar vara lika mycket idag, jag red med flugnät för första gången på säsongen igår. Vanligtvis är det betydligt mycket mer flugor här men sommaren har varit så kall att vi har varit ganska så förskonade.

Jag tror jag har glömt att berätta att min kollega Emelie bröt armen sista dagen på sin långtur. Hon skrittade och hästen snubblade, hon flög av och hästen slog runt på rygg och landade på hennes hand. Freak accident. Sådant får en att tänka till en hel del. Inte på vilken farlig sport det är vi håller på med utan på hur otroligt beroende man är av sin kropp när man arbetar så här. Det går liksom inte att vara trasig. Emelie hade tur och fick behålla tränarjobbet hon fått på södra Island trots att hon inte kan börja på avtalad tid. Det har sina nackdelar att ha kroppen som sitt främsta arbetsverktyg.

Þrusi

En fantastisk liten häst