Tillbaka i sadeln

Idag red jag igen för första gången sedan jag flög av och det kändes bra! Det blev Arvakur som fick äran och vi red ut tillsammans med Wendy och Sveppur. Wendy tyckte att jag fick bra fart på Arvakur och gav mig mycket beröm. Arvakur är lååångsam nämligen. Det kändes helt fantastiskt att rida igen, jag blev jätteglad. Nu låter det som om jag inte ridit på evigheter (och så känns det också!) men det är ju bara en dryg vecka. Det kändes ok i kroppen också. Jag satt bra och höften kändes ok. Trav var väl ingen höjdare så det är tur att jag rider islandshäst!

Senare på dagen red jag även Ára och hon kändes jättefin! Jag blev helt överraskad, hon var energisk, lyssnade och var bara bra mycket roligare än vanligt. Jättekul.

Jag longerade även Hamingja som har gått med föl och nu ska börja sättas igång igen.

Annars så vill jag passa på att gratulera min farmor som fyller 90 idag!

Spói såld

Spói har helt oväntat blivit såld. Wendy som arbetar här som ridlärare några dagar i veckan har jobbat med honom nu när jag inte kunnat göra det och hon blev helt förtjust i honom. Barla erbjöd henne, mest på skämt, att köpa honom för ett billigt pris och hon slog till! Jätteroligt, både för Spói och Wendy.
Detta innebär att jag har en häst mindre att jobba med men det räcker nog (och blir över) för mig ändå.

Back to work!

Idag har jag börjat jobba igen, började lätt med halvdag eftersom det är lördag. Det känns skönt att komma igång och att träffa allt folk igen men höften känns inte alls bra. Jag börjar tro att jag fått diskbråck för vad jag kan minnas så är det så här det kändes när jag hade det sist, fast benet hänger med än så länge. Sen så är jag blå och svullen på vänster sida av höften men har ont på höger. Inte mycket att göra åt i alla fall.

Jag hade funderat på att rida idag, på Arvakur som är lite stillsammare än mina vanliga hästar här, men det blev inte av pga missförstånd med min ridkamrat. Jag trodde att hon skulle dyka upp på fm men det gjorde hon inte och tänkte att hon ringer väl när hon kommer annars. Men det gjorde hon alltså inte. Men det känns inte som om det gör något direkt, jag var ändå helt slut efter all mockning och fixande med foder.
Jag borstade och gullade med Dimmblá som fortfarande håller på att återhämta sig från sin skada. Jag kunde promenerat med henne om jag ville men jag hade ont så jag lät bli.

Hästmagazinet

I årets första nummer av Hästmagazinet kan ni läsa den artikel som Helena Nilsson skrev om Nordlandets sevärdheter när hon var hos oss på Saltvík och red. För mig var det roligt att få läsa hur någon som är utomstående, med på turen som betalande gäst, upplever det. Jag gillar speciellt beskrivning av "våra" hästar, så klart. Sen så är det jädrigt fina bilder och jag kan lova om att ni läser artikeln så blir ni nog ganska så sugna på att också åka på långtur...

Den skadefria hästen

Jag tänkte komma med ett litet boktips så här i vinterstormarna (här stormar det i alla fall).
I julklapp fick jag, av min kära syster, Den skadefria hästen av Amanda Sutton och den är faktiskt riktigt intressant. Den går igenom hur du mjukar upp, masserar och stretchar hästen, ingående förklaringar och bilder. Den tar också upp, och det var det här jag tyckte var mest intressant, hur man tittar på en häst, stillastående och i rörelse, i syfte att identifiera problem. Det här är något som jag tror att de flesta av oss är ganska dåliga på. Visst kan det vara ganska lätt att se att en häst "inte ser riktigt bra ut" men att kunna se var problemet sitter är oftast mycket svårare.
Jag tycker att boken är bra och ger mycket information om hur man kan undvika samt tidigt upptäcka eventuella problem. En praktisk guide i vad du kan göra för att försöka hålla din häst skadefri.

Tråkigt

Igår var jag ute och hälsade på hästarna och jag var uppe i stallet idag med. Nu börjar jag bli lite rastlös men jag är inte helt bra än. Plus att läkaren sjukskrev mig en vecka vilket betyder att det kan vara en riktigt dålig idé att jobba lite. Ifall något händer innebär det en massa krångel med försäkringar eftersom jag är sjukskriven. Så jag får snällt hålla mig lugn.

Fölen har nu skiljts från sina mammor och får nu nöja sig med att ha farbror Skrámur som sällskap. mammorna verkar ganska nöjda att vara av med dem faktiskt.

Skrámur och fölen

Jag har tittat på medan Barla har arbetat med Skjóna, vårt lilla vildsto, och det var naturligtvis intressant.
Jag tittade även på när hon longerade Hamingja. Detta är de två mammorna som nu ska sättas igång.

Bonusbild på Máni

2012

En del planer har jag ju redan inför det nya året.

Året inleds ju för min del i Schweiz. Jag har nog bestämt mig för att bara stanna februari ut och sen komma hem igen men nu när jag är här så börjar jag ju vela igen. I vilket fall som helst så har jag två månader kvar här. Under den tiden tänker jag försöka lära mig så mycket som möjligt och helt enkelt komma hem som en bättre ryttare.

Väl hemma måste jag hitta ett jobb som passar mig, lättare sagt än gjort.
Annars så kommer större delen av min energi att läggas på Lifri och på att göra honom till en riktig ridhäst. Det är nog faktiskt prio nummer ett detta året.

Naturligtvis tänker jag åka till Island igen, till Saltvík. Men jag tror inte att det blir någon längre vistelse i år (men det sa jag förra året också och se hur det gick), jag har ju Lifri nu. Men någon vecka ska jag väl lyckas få till i alla fall, annars dör jag. Jag tror inte jag kommer gå på Landsmót, det kostar för mycket och jag var faktiskt där förra året.

Jag vet att jag skrivit att jag tänkte söka in på hippologen men just nu vet jag faktiskt inte om jag vill. Det skulle innebära att jag skulle behöva befinna mig i en annan del av Sverige och jag vill vara hemma. Annars så kunde jag lika gärna stanna i Schweiz...
Ja vi får väl se hur jag gör.

Jag längtar efter att vara hemma och träna min lilla häst.

Nyårsdagen

Höften är bättre idag, mycket bättre. Huvudet är också bättre men jag är helt sinnessjukt trött. Har sovit i princip hela dagen och då var jag inte uppe så sent igår. Har inte varit hungrig och ätit mindre än hälften av vad jag brukar. Men jag blir väl omhändertagen.

Har naturligtvis tänkt på olyckan och känner väl lite att det var mitt eget fel. Jag borde ha varit mer försiktig, jag vet att Máni kan bocka i galoppfattningen. Jag borde inte ha släppt honom helt. Det som kan tyckas lite konstigt är väl att jag kände att vi var så samspelta den dagen, han lyssnade verkligen på mig. Vi hade så roligt och jag släppte honom för att rejsa järnet uppför backen. Jag minns känslan av vild glädje och den enorma kraften innan jag flög. Mer kraft än jag klarade av uppenbarligen. Men innan, då var vi ett.

Jag var inte rädd när jag föll, jag försökte inte ta emot mig. Jag accepterade och förstod att det här var inte bra.

Máni var enormt upprörd efteråt, han mådde inte bra av att jag ramlade av. Han förstod inte att jag omöjligt kunde sitta kvar under sådana akrobatiska konststycken. Det var inte hans mening att ha av mig, det förstår jag. Vi hade ju bara roligt.

Jag tror jag ska gå och hälsa på honom imorgon. Jag har inte varit i stallet sen jag föll av.