Om jag tidigare
kände mig sliten så känner jag mig mera knäckt nu. Detta trots
att återbesöket med Skuggi egentligen gick bra. Han visade inga
reaktioner vid böjprov men gick ojämnt vid longering. Han är
alltså inte halt längre men svag, typ överallt.
Veterinären menar
att han nu måste byggas upp ordentligt från grunden för att
huvudtaget kunna fungera som ridhäst någon längre tid. Hon skrev
en remiss till rehab och vattenträning. Hon menade att risken om jag
försöker träna upp honom själv är att vi hamnar I ett moment 22,
att han blir bättre ett tag, sedan sämre och att det kommer bli
svårt att bryta cirkeln.
Så efter en kort
stunds funderande så lämnade vi honom på EquiRehab och åkte hem
med ett tomt släp. Det känns helt fruktansvärt och jag grät en
hel del när jag lämnade honom där i en box. Jag tror att det blir
bra och att de kommer ta väl hand om honom men jag var fullständigt
oförberedd på att lämna honom. Jag har aldrig lämnat bort någon
av mina hästar på det här sättet och det känns även idag
väldigt, väldigt jobbigt. Lite löjligt egentligen för han är
inte halt och det är bara för två veckor. Men jag gillar att ta
hand om mina hästar själv och är van att träffa dem I princip
varje dag.
Lifri hade jag
aldrig kunnat lämna så där, jag är inte säker på att han hade
klarat av det men Skuggi tror jag klarar det fint. Samtidigt vill jag
ju möta svårigheter tillsammans med mina hästar och inte låta dem
möta dem med en främling. Så just nu känns det tungt.