Året som gått

Det har som vanligt varit ett händelserikt år även om det inte alls blev som jag tänkt mig.
Året började med klinikbesök för Lifri pga hälta och hålvägg på höger fram. Hålväggen gick upp långt så det blev boxvila, specialskoning och en lång viloperiod.
I slutet av januari kunde han skos och en månad senare fick jag börja sätta igång honom. I början fick fick han bara skrittas rakt fram och vi fick inte trava förrän vi kunde klara oss utan broddar. Jag hann bara rida några gånger innan han blev halt, varm och svullen i vänster framknä så det blev tillbaka till kliniken men de hittade inget fel och heller ingen hälta. I vilket fall som helst så var det en väldigt tråkig och besvärlig start på året.
Vintern höll i sig länge och först i mitten på april kunde jag skruva ur broddarna och börja trava igen, det kändes fantastiskt!

Lifris hov

I slutet på april åkte jag till Schweiz på en kort visit. Jag hade en del grejer att hämta plus att jag ville säga hej då ordentligt till allt folket jag lärt känna där. När jag ändå var nere hjälpte jag till med deras gaedingakeppni, det var naturligtvis roligt.
Höjdpunkten var ändå att få rida Ára igen, hon var sig precis lik och jag saknar henne mycket. Áras familj var mycket nöjd med att jag tyckte att hon fortfarande är lika bra och inte har blivit förstörd. De har blivit lite som en extra familj till mig och jag blev bjuden på en mycket trevlig middag hemma hos dem.

Tävlingsarbete

Så här glad är jag över att få rida Ára

Under våren höll jag även en del ridlektioner och det var mycket givande, hoppas bara att mina elever känner likadant!

Sommaren började lite sorgligt. Vår första häst, Skardi, föll ur ännu mer när hästarna släpptes på bete och vi bestämde oss för att ta bort honom. Den 4 juni lämnade han oss efter 23 år som älskad familjemedlem, 31 år gammal. Det var honom jag lärde mig rida på och vi har haft mycket skoj tillsammans.

Skardi

 Sista juni flög jag äntligen till Island och Saltvík igen. Jag stannade en månad, hade fantastiskt roligt, red fantastiskt fina hästar och träffade både gamla och nya vänner. Roligast var att pappa och syster kom och hälsade på och red en långtur med oss. Och naturligtvis att jag precis i slutet på långturen fick en häst! Skuggi är min favorit sen sist jag var där och nu är han min! Bjarni gav honom till mig för att jag jobbat hårt under alla mina somrar där, för att det är fint att se vilket band vi har till varandra, för att jag alltid trott på honom och för att vi förtjänar att vara tillsammans. From my heart to yours... några av de finaste orden jag hört.

Åsa och pappa på långtur

Jag har fått en häst!

 Väl hemma igen i augusti var det snabba ryck och Lifri och Birkir flyttade från Stenhugget till Stensunda och blev boxponnyer. Det har fungerat förvånansvärt bra och mest överraskad är jag över att Lifri så snällt har låtit sig hanteras av de andra i stallet.

En del saker blev ju inte som jag tänkt mig och det har till exempel inga tävlingar för mig och Lifri men kanske nästa år istället!
Jag har faktiskt inte heller trillat av en enda gång i år, trots gott om möjligheter! Lifri har däremot bjudit på några skenturer och Skuggi har lärt sig att stegra. Så det är bara min egna hästar som betett sig illa.

Årets favoriter är:

Skuggi, min nya häst! Saknar honom enormt mycket!

Lifri, min knäppa häst! Livet tråkigt utan honom.

Alberto, så skönt drag i den hästen.

 Skardi förstås.

Hestar á heimleið

Saltvíks hästar är på väg hem...

Matbrist?

Vi har haft lite krångel med hästmaten de senaste dagarna och jag har hållit på och tjatat för fullt på stallchef och andra som möjligtvis kan göra något åt situationen. På juldagen öppnades en ny rundbal hösilage och sedan dess har Lifri och Birkir knappt velat äta. Eftersom Birkir äter i princip vad som helst så trodde jag på en gång att det var fel på fodret. Alla andra hästar har däremot käkat som vanligt så det har varit svårt att få andra att hålla med och förstå vår oro. I vilket fall som helst så gick stallchefen med på att om de fortfarande inte åt som vanligt idag så skulle vi få öppna en ny bal. Idag fick en av de andra hästarna kolik så nu är fodret kastat, äntligen! Trist att det ska bli så bara men skönt att våra hästar inte äter vad skit som helst. Balen kommer vi lämna tillbaka, får se hur det går med det.

Annars så har Lifri gått och tappat en sko för första gången, jädrigt irriterande!

Fullt upp

Nu har jag haft fullt upp med julen och förberedelser för den men mycket annat också, så ni får ett GOD JUL i efterskott.
Pojkvännen har fått sin tredje lektion (och överlevt) och Lifri har tränas som vanligt. Lifri har känts jättefin på sistone, rör sig fint och är lugn och stabil. Eller han har ju fortfarande lite mer energi än de flesta men det är fullkomligt hanterbart och vi har roligt ihop. Det går så bra faktiskt att jag vågat anmäla oss till en kurs. Så i slutet av mars åker vi till Stångberga och tränar för Hinni. Vi har stått på reservlistan i minst ett halvår och äntligen fick vi plats! Så det ser jag fram emot.
Annars så fortsätter det som vanligt i stallet, vi har julpyntat lite och vi har en tjej som hjälper oss lite ibland, hon har fått borsta Lifri några gånger och det har gått bra. Tyvärr så litar jag inte riktigt på honom så hon får inte rida som det är nu. Han kräver en väldigt van ryttare. Trots att han nu lugnat sig så är det ju en hel som kan få honom att fara iväg, även en bra dag.

Lite julpynt

Och så ponnyn i stallet förstås...

Andra lektionen

Pojkvännens andra lektion såg först ut att bli inställd eftersom Birkir var helt vild (!) på stallgången vid borstning. Det är inte likt honom och jag blev lite orolig men det visade sig att Birkir bara var kissnödig och inte ville kissa på stallgången. Det blev han tvungen till för vi fattade ingenting.

Andra lektionen blev sitslongering. Pojkvännen fick göra diverse övningar på hästryggen och han fick även trava en hel del. Jag tycker att det är bra med sitslongering eftersom ryttaren då kan koncentrera sig på vad den själv gör och bara följa med. Naturligtvis är det särskilt bra när det är en ovan ryttare som behöver lära sig hur den ska göra för att följa hästens rörelser.
Det gick bra och var riktigt roligt, jag tror att vi båda skrattade så vi kiknade vid åtminstone ett tillfälle. Tur att Birkir är snäll.

Ny stallplats?

Nu håller jag så smått på att leta ny stallplats. Vi trivs egentligen bra på Stensunda men kommer behöva flytta till våren/sommaren. De har nämligen fått detaljplanen på det nya stallet godkänt och när det är färdigbyggt så rivs det gamla stallet som vi står i nu. Detta kommer betyda att de billiga stallplatserna försvinner och då har vi inte längre råd att ha hästarna där. Tråkigt men sant. Så det är väl dags att se sig om efter nytt.
Om det är lösdrift eller uppstallat spelar inte så stor roll faktiskt men fri tillgång är inte ett alternativ. Belyst ridbana är ett måste men annars har jag nog inte så många krav faktiskt. Ju närmre desto bättre och går det att åka kommunalt så är det ett stort plus, att ta bilen blir så dyrt. Annars så är stämningen i stallet viktigast. Att det är lugnt och fint och att folk är trevliga.

Annorlunda longering

Idag hade jag med mig pappa till stallet för att hjälpa mig lite grann. Han fick longera Lifri medan jag satt på. Jag ville prova att vifta på armarna lite så att han vänjer sig vid att man rör sig när man sitter på. Det gick fint och han reagerade mer på pappa än på mig men det märktes att han tyckte det var konstigt alltihop.
Eftersom det gick så bra ville jag prova en annan sak också. Jag ville prova att ta på honom bakom sadeln när jag red och då blev det fart på hästen. Jag höll fast mig med ena handen så jag satt stabilt när han kastade sig iväg. Efter ett tag lugnade han sig i vänster varv och han stannade till och med så jag kunde klappa ordentligt på hans rumpa. I höger varv var han mer spänd och det gick inte lika bra.
Det var en märklig känsla att sitta på min häst när han longerades. Det var faktiskt ganska skönt att kunna hålla i sig med båda händerna när han rusade iväg utan att behöva bekymra sig över var han tänker ta vägen.
Efter vi var klara med att överraska hästen så visade jag pappa lite hur Lifri travar nu för tiden och han tyckte att det såg mycket fint ut.

Ut i skogen

Idag red vi ut, jag och ponnyn. Trots att han stått sedan i fredags. Vi har blivit modiga. Nä, han har känts så lugn och harmonisk på sistone att jag kände att det inte skulle vara några problem. Det var det ju heller inte. Jag gjorde däremot missen att rida bort mot Infra City utan att tänka på att folk nog fortfarande jobbade på industrierna längs vägen där. Klockan var ju inte fyra ens men det var ju mörkt... Så där var det svårt att ta sig förbi, jag fick kliva av och gå faktiskt. Annars var det en bra tur. Vi red lite trav och tölt också men mest skritt. Vi var nog ute i hela 45 minuter och Lifri var ganska svettig när vi kom tillbaka trots det lugna tempot. Men det var ju varmt också. Sedan så fick han ju en del att titta och tänka på på vägen.

Nytt projekt

Jag har börjat på ett nytt projekt. Det är inte en ny häst utan projektet är att lära pojkvännen rida. Han har knappt sett en häst på nära håll innan han träffade mig och har väl suttit på en shettis någon gång och så på Birkir en gång. Innan idag alltså. Nu har han bestämt sig för att han vill lära sig rida så jag hjälper förstås glatt till. Syster är snäll och lånar ut Birkir till detta ändamål.
Idag fick han sin första ridlektion. Han fick rida runt i skritt på ridbanan och öva på att svänga och stanna. Mot slutet blev det även trav eftersom pojkvännen så gärna ville prova att rida lite fortare. Både han och hästen skötte sig bra. Birkir var pigg och framåt, inte så seg som han kan vara när han har chansen. Att svänga var inga problem men halterna var lite svårare att få till, det tog en liten stund innan Birkir stannade men även det blev bättre efter en stund. Överlag gick det väldigt bra och nästa gång blir det nog lite sitslongering.