Hästdrömmar: Året som gått

Det har som vanligt varit ett händelserikt år även om det inte alls blev som jag tänkt mig.
Året började med klinikbesök för Lifri pga hälta och hålvägg på höger fram. Hålväggen gick upp långt så det blev boxvila, specialskoning och en lång viloperiod.
I slutet av januari kunde han skos och en månad senare fick jag börja sätta igång honom. I början fick fick han bara skrittas rakt fram och vi fick inte trava förrän vi kunde klara oss utan broddar. Jag hann bara rida några gånger innan han blev halt, varm och svullen i vänster framknä så det blev tillbaka till kliniken men de hittade inget fel och heller ingen hälta. I vilket fall som helst så var det en väldigt tråkig och besvärlig start på året.
Vintern höll i sig länge och först i mitten på april kunde jag skruva ur broddarna och börja trava igen, det kändes fantastiskt!

Lifris hov

I slutet på april åkte jag till Schweiz på en kort visit. Jag hade en del grejer att hämta plus att jag ville säga hej då ordentligt till allt folket jag lärt känna där. När jag ändå var nere hjälpte jag till med deras gaedingakeppni, det var naturligtvis roligt.
Höjdpunkten var ändå att få rida Ára igen, hon var sig precis lik och jag saknar henne mycket. Áras familj var mycket nöjd med att jag tyckte att hon fortfarande är lika bra och inte har blivit förstörd. De har blivit lite som en extra familj till mig och jag blev bjuden på en mycket trevlig middag hemma hos dem.

Tävlingsarbete

Så här glad är jag över att få rida Ára

Under våren höll jag även en del ridlektioner och det var mycket givande, hoppas bara att mina elever känner likadant!

Sommaren började lite sorgligt. Vår första häst, Skardi, föll ur ännu mer när hästarna släpptes på bete och vi bestämde oss för att ta bort honom. Den 4 juni lämnade han oss efter 23 år som älskad familjemedlem, 31 år gammal. Det var honom jag lärde mig rida på och vi har haft mycket skoj tillsammans.

Skardi

Sista juni flög jag äntligen till Island och Saltvík igen. Jag stannade en månad, hade fantastiskt roligt, red fantastiskt fina hästar och träffade både gamla och nya vänner. Roligast var att pappa och syster kom och hälsade på och red en långtur med oss. Och naturligtvis att jag precis i slutet på långturen fick en häst! Skuggi är min favorit sen sist jag var där och nu är han min! Bjarni gav honom till mig för att jag jobbat hårt under alla mina somrar där, för att det är fint att se vilket band vi har till varandra, för att jag alltid trott på honom och för att vi förtjänar att vara tillsammans. From my heart to yours... några av de finaste orden jag hört.

Åsa och pappa på långtur

Jag har fått en häst!

Väl hemma igen i augusti var det snabba ryck och Lifri och Birkir flyttade från Stenhugget till Stensunda och blev boxponnyer. Det har fungerat förvånansvärt bra och mest överraskad är jag över att Lifri så snällt har låtit sig hanteras av de andra i stallet.

En del saker blev ju inte som jag tänkt mig och det har till exempel inga tävlingar för mig och Lifri men kanske nästa år istället!
Jag har faktiskt inte heller trillat av en enda gång i år, trots gott om möjligheter! Lifri har däremot bjudit på några skenturer och Skuggi har lärt sig att stegra. Så det är bara min egna hästar som betett sig illa.

Årets favoriter är:

Skuggi, min nya häst! Saknar honom enormt mycket!