Yay!

Hästjäkeln dricker ur vattenkoppen! Äntligen! Lifri och Birkir har ju vattenkopp i hagen och i vinter är det den enda frysfria vattenkällan så jag har oroat mig en hel del eftersom Lifri envisats med att inte dricka där ur. Tidigare var han rädd för ljudet som blir när man trycker ut vatten men det har vi tränat bort. Han har förstått att det kommer vatten ur vattenkoppen men inte tryckt på knappen. Men idag såg jag honom. Jag har varit lite hård och tagit ut vattenkaret ur hagen nu när det inte är så varmt längre och det gav tydligen resultat. Jag tror att jag lyckades se hans första försök faktiskt. Birkir hade druckit och Lifri gick dit och drack upp det som var kvar i koppen och sedan stod han där och bökade lite. Det såg ut som om han kom åt den av misstag först för han såg lite chockad och förvånad ut men han listade snabbt ut hur det gick till. Så skönt!

Longerade Lifri med dubbla linor idag och det var väldigt svårt att få trav. Han var överlag väldigt spänd och pep och skuttade i början. Tölta kan han ju i alla fall. Så han har töltat och töltat och töltat. Lite trav fick jag också men min tanke var ju att verkligen jobba med traven idag. Jag får göra det på ett annat sätt helt enkelt för jag känner att han verkligen behöver trava ordentligt.

Skoning och uteritt

Idag skoddes Lifri, första gången i år med vanliga skor. Hålväggen är i princip borta och han behöver inte ha franska järn längre. Som vanligt var han en ängel att sko.
Efter skoningen red Åsa och jag ut tillsammans. Vi red till Jästfabriken och Lifri var tyvärr väldigt spänd. Det är ju bara andra gången vi rider där och det finns mycket att titta på. Som joggare och papperskorgar. Vi mötte även en moppe och det var ju katastrof. Så tyvärr blev det mycket pass men traven är starkare nu och han kan trava långsamt. När vi kommit igång så var även tölten bra så visst går det helt ok nu.

Infracity

Ikväll red vi till Infracity, alldeles själva. Det betyder genom skogen och sedan ut på en fin promenadväg. Utsikten är väl kanske sådär (bakom ett industriområde) men underlaget toppen. Så det blev både trav och tölt i lite högre tempo. Nu börjar vi hitta till det tempot i tölt där Lifri bara flyter på, det känns bra. Sedan red vi in i skogen igen och höll ett hyfsat högt tempo där med. Han var rolig att rida, mycket energi och flöt fram fint men ändå fullt reglerbar. Vi såg även en luftballong gå ner på ängen bredvid skogen men det bekom inte Lifri nämnvärt.

Det verkar som om Lifri och Birkir kanske kommer få byta hage. Det känns så där, vi har ju blivit bekväma med att ha hästarna jättenära stallet även om den andra hagen inte är mycket längre bort. Som jag förstod det är anledningen till att de vill ha våra hästar där att vi ofta är där tillsammans så att våra hästar sällan står längst bort själva. Plus att de inte hetsar upp sig om de blir ensamma kvar heller. Praktiska ponnyer helt enkelt.

Long time

Nu har jag blivit extremdålig på att blogga. Det beror inte på att jag inte rider och tränar för det gör jag förstås som vanligt. Det går framåt också. Jag har galopperat flera gånger på ridbanan utan missöden. Böjning och ställning fungerar nästan jämt och till och från är Lifri som en startklar raket. Annars så har vi för tillfället problem som hänger ihop med att Lifri är femgångare plus lite spänd av sig. Det blir gärna pass för tillfället och galoppen är inte ren om det inte går fort. Lifri tycker traven är överflödig men den blir finare och finare. Tölten börjar lossna på riktigt när jag ridit en stund och han lättar och kommer upp från bogarna.

Lifri har förresten fått en beundrare i stallet. Häromdagen bjöd hon honom på en bit banan och det var det godaste han någonsin smakat. Några dagar senare stod det ett paket hästgodis med banansmak i mitt skåp när jag kommer till stallet. Jädrigt gulliga stallkamrater vi har!

Torsdag

Lifri har hållt sig i skinnet de senaste dagarna. Jag har tänkt om lite gällande vår träning och nu kör vi lite hårdare helt enkelt. Lite mer tölt och trav, lite längre ridturer och högre krav i största allmänhet. Nu orkar han ju uppenbarligen.

I tisdags red Åsa och jag till Jästfabriken, en jättefin väg längs vattnet. Lifri gick utan problem över två träbroar och såg bara måttligt förvånad ut när han blev omsprungen av joggare. Jättetrevligt var det så vi ska verkligen försöka hinna med att rida ut tillsammans minst en gång i veckan.
Idag red jag själv i skogen. Jag red på lite mer än vanligt, både trav och tölt och nu går han rent och fint i traven. Han lyssnar lite dåligt på hemvägen och jag tror att det är en bra idé att börja öva på att rida så långsamt som möjligt i skritt så att han verkligen lyssnar och sansar sig.

Öh nej.

Jag och Lifri behöver inte jobba på att få upp energinivån. Det finns energi minst sagt. Igår red vi på ridbanan, värmde upp lite ute och då var han ju lite stissig. Det gick fint att få honom att böja sig på ridbanan och jag var allmänt nöjd med honom. Han blev lite rädd när lite sand sprätte upp på några plastgrejer utanför staketet men lugnade sig snabbt.
Av någon anledning så tyckte jag att det var dags att galoppera lite. Det ångrar jag ju i efterhand. Lifri brände på som sjutton i vänstervarv och tyckte att livet var toppen. Lite väl fort gick det nog men ridbanan är stor så det går att svänga ändå. Trots att det var lite si och så med kontrollen så ville jag galoppera i andra varvet med. Det gick ju också fort som attan förstås. Nu är det så att vår ridbana inte är en vanlig fyrkantig ridbana utan på tre ställen öppnar den upp sig, på två ställen mot några otäcka terräng-hinder. Ett är en slags trappa som det nog går att hoppa upp på med en stor häst och ett är en torrgrav med ett litet hinder över. I vänstervarv är det liksom lätt att glida in mot dessa hinder om man inte svänger ordentligt. Så där satt jag och försökte svänga för att inte krascha in i trappan och göra mig illa, runt ett varv och försöka undvika torrgraven och att hästen bryter benen, runt ett till varv, hur fan ska det gå? Inne på mitt tredje varv började jag undra hur länge jag skulle sitta kvar. Min lilla häst var helt ostyrbar och verkade ha dålig koll på vart han sprang. Jag var ju tvungen att svänga och ta kraftigt i innertygel för att inte hamna i hindrena och emellanåt försökte jag aktivt sakta ner men Lifri reagerar dåligt på inverkan när han är spänd. Dvs att han bara sprang fortare. Så på tredje varvet, efter jag undvikit att krascha i hindrena och hade rakan framför mig, så sansade jag mig, verkligen ställde mig upp och avlastade ryggen och gav honom lösa tyglar. Sedan kunde jag sakta ner igen och skritta på långa tyglar. Något skakig kände jag mig. Jag tror inte att jag galopperar igen förrän jag kan vara på ett helt inhägnat område utan massa otäckheter att krascha in i.

En månad

Nu har våra hästar stått en månad på Stensunda och vi trivs bra och börjar känna oss som hemma. För mig som har jobbat mycket i stall är det ganska mysigt att mocka och fixa till min häst. Åsa och jag brukar turas om så att vi inte behöver vara i stallet varje dag. Fodringarna funkar också bra och alla hästar är lätthanterliga.
På ridbanan behöver vi sällan trängas. Jag är i och för sig där väldigt udda tider men även på kvällen finns det möjlighet att härja själv där. Ridhuset är inte riktigt färdigt inuti (de har blivit  tvugna att byta underlag) så det har vi inte provat än. Men det blir klart under hösten.
Lifri är lugn som en filbunke och ingen av de andra i stallet har några som helst problem med att hantera honom. Birkir är som vanligt stencool och båda hästarna har utan problem anpassat sig till att stå på box.
Tyvärr har jag fortfarande inga foton att lägga upp därifrån men jag får väl bättra mig!