Lovade ju att jag skulle berätta lite mer om kursen för Hinni som jag och Lifri var på. Det har dröjt eftersom jag var helt slut efter kursen och terminen rivstartade veckan efter.
Det blev ju Lifri som fick följa med och jag hade mest jobbat honom avsuttet veckorna innan och det berättade jag förstås för Hinni. Jag sa att vårt fokus var lösgjordhet och att försöka få honom mer liksidig så vi jobbade på det fast uppsuttet.
Första passet gick jättebra, vi jobbade på volt. Flyttade ut bakdelen i skritt, böjde honom för att få honom att slappna av och lossna. Jag fick jobba på att slappna av och sitta över bakbenen, inte låta honom dra fram mig och inte ryckas med när han stressar upp sig. Bara lugnt och tydligt förklara vad jag ville. Fick en bra mindfulness-övning att göra när jag rider: att titta på något ( t ex hästens öron), lyssna på något (hovarna som slår ned i marken) och känna något ( t ex tyglarna i handen). Då kan inte hjärnan fladdra runt och tänka på annat.
Vi töltade och flyttade in framdelen på volten, vi slappnade av och jobbade på lugnt och fint.
Andra passet så gick det väl helt okej, Lifri var mer spänd och for iväg ibland och jag har då svårt att inte dras med i stressen.
Första passet på söndagen gick riktigt bra. Lifri var avspänd och jobbade på fint och Hinni började prata om att vi skulle rida öppna i tölt på eftermiddagen.
På eftermiddagen började det helt okej, vi fortsatte med samma övningar och Lifri pendlade mellan avspändhet och spänning. Hinni tycker att Lifri är lite fräck och hotar mig med spänning för att slippa undan hjälperna, jag backar ju tyvärr ofta då. Vi pratade lite om det och Hinni försäkrade mig om att han inte tror att Lifri kommer göra något utan bara hotar mig med spänning. Jag höll med, det var ju så länge sedan han sprang i panik, säkert minst ett år.
Inte mer än en minut senare, när jag skulle rida fram i arbetstempo tölt på volt, så drog Lifri iväg i full fart längs långsidan. Jag blev överraskad och min första instinkt var förstås att försöka hugga tag i honom. Erfarenheten har dock lärt mig att det blir värre då och jag kom snabbt på mig själv och släppte. Tänkte efter vad det värsta är som kan hända och konstaterade att jag rider själv i ett stort ridhus med bara Hinni och sambo närvarande. Lifri springer bara, bockar inte eller något sådant men kan vända tvärt. Så det gäller bara att andas och se till att man sitter stadigt. Hästen kan springa, det finns gott om plats.
Så till slutet av långsidan hade jag fått ner honom till tölt igen. Jag saktade inte ner till skritt (det är jag stolt över) utan red på. Det blev serpentiner över hela ridhuset tills han hade lugnat sig och slappnat av igen. Det ska kosta när han gör något sådant som Hinni säger.
Hinni blev precis som jag överraskad och jag tror att han blev lite imponerad också över att jag fick ned honom i tölt igen så snabbt. Efter det lyckades vi få till det där med tölt på volt och vi red även öppna i tölt längs fyrkantsspåret.
Det var en lyckad kurshelg men vi har en del att jobba på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar