Lifri är verkligen min häst, på gott och ont. Nu i helgen har vi haft finbesök av Malin som hjälpte oss ibland när vi stod på Stensunda. Det har varit väldigt roligt även om saker och ting hade kunnat gå bättre. Malin tyckte att Lifri var lugnare i hantering och att han var mer musklad. Kul att höra då det är svårt för mig att jämföra eftersom jag ser honom jämnt.
På fredagen fick Malin välja vad hon ville göra och då blev det longering. Det gick faktiskt väldigt bra, Lifri drog inte iväg en enda gång.
På lördagen fick hon rida på vår lilla ridbana men det visade sig vara ett misstag. Malin rider bra och hon gjorde inga fel men Lifri är ju minst sagt speciell. Han har klart och tydligt visat att det inte är okej att andra än mig rider. Det gick bra till en början, de skrittade, gjorde halter och böjde. Sedan fick han panik och drog iväg i 180 utan synbar anledning. Malin satt kvar och Lifri lugnade sig så de skrittade vidare. Det dröjde tyvärr inte länge innan Lifri gjorde om det men den här gången svängde han inte i tid inför kortsidan utan fick tvärnita. Malin flög förstås av och Lifri gled in i staketet. Ingen av dem gjorde direkt illa sig men jag tror att bägge fick blåmärken. Lifri var i alla fall varm över bog och manke på söndagen, lite var kvar igår men det var bättre.
Jag satt upp och provade Lifri direkt efteråt men med mig var han lugn som en filbunke och snäll som ett lamm. Precis som vanligt med andra ord.
På söndagen hade jag hoppats att vi hade kunnat rida ut tillsammans men det blev förstås inget med det. Istället tog vi en promenad.
Jag kände mig ganska ledsen och chockad på söndagen, det såg väldigt otäckt ut och jag kommer alltför väl ihåg hur han var förra hösten. Jag trodde helt uppriktigt att han hade blivit så mycket bättre men det är tydligen bara mig han accepterar. Jag känner mig fortfarande trygg med honom men jag vet inte om jag någonsin kommer låta någon annan rida honom igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar