Skräckupplevelse

Igår var jag riktigt nära att vara med om en otäck olycka.
Skuggi och jag var ute på en tur, det var varmt och skönt och vi skrittade på en grusväg med siktet ställt på ett fält där jag tänkte att vi skulle galoppera. Längre bort vid en infart står två bilar parkerade. Den ena har bakluckan öppen och jag ser att det är hundburar i bilen. Jag antar att det är hundar i eftersom bilen är öppen men tänker inte mer på det.
När vi är fem till tio meter bort sätter hundarna igång att skälla något fruktansvärt. Skuggi (som är hundrädd) blir naturligtvis skräckslagen. Vänder på en femöring och springer allt han kan. Jag tappar höger stigbygel i vändningen och sitter ganska löst. Han har ju panik så till en början så kan jag inte bromsa. Trots det lyckas jag hålla huvudet kallt, koncentrera mig på att sitta och börjar rida slalom, så gott det går, längs vägen. När jag väl fått ner hastigheten är det inte så svårt att stanna och jag sitter av på en gång. Då ser jag att vi dessutom har en bil bakom oss. Bilisten ser att min häst är rädd och stannar faktiskt och stänger av bilen! Vanligtvis kör ju folk som idioter på de här grusvägarna så jag var fullt beredd på att bli utskälld för att jag inte har pli på min häst men han var bara orolig och undrade hur det gick.
Skuggi och jag går tillbaka och jag leder honom förbi de skällande hundarna eftersom jag fortfarande vill ut på fältet. Där ute träffar vi hundarnas ägare som håller på och lägger spår, hon bad om ursäkt och kollade hur jag mådde, hon hade sett hur han drog. Jag sa som det var att jag borde vetat bättre för jag såg att det var hundar i bilen och jag vet att Skuggi är hundrädd. Eftersom hennes äldre hund är lugn och snäll så erbjuder hon sig att hjälpa mig och träna lite på plats. Så vi går förbi hennes hund några gånger och promenerade med dem en bit. Skuggi hade hela tiden fokus på hunden. Sedan gick vi förbi bilen (medan hon höll koll på den andra så att han inte skällde) och det gick bra.
Jag gick hem sedan. Satt upp en liten bit men Skuggi var så omskakad att han hoppade högt för stockar och annat vanligt förekommande i skogen så det kändes säkrare att gå.

Vi kom undan båda två med blotta förskräckelsen men det var väldigt nära att sluta annorlunda. Jag är väldigt stolt över mig själv som lyckades sitta kvar och inser att vi måste hundträna för så här kan vi inte ha det.