Äntligen kunde Louise och jag rida ut i dagsljus! Första gången på ett tag nu som jag haft tid att rida med henne på en helg så vi passade på att rida i skogen. Roxy visade sig från sin bästa sida, man kunde se den där gulliga hästen som jag misstänkt finns någonstans där inne. Jag kunde borsta honom i ansiktet utan protester och han var ovanligt tam när jag sadlade (men det kan ju bero på att det var något intressant utanför stallet). Han var också trevlig att rida, det kändes verkligen som om han var med mig och lyssnade ordentligt när vi red. Han gick i en trevlig form från början, något som vanligtvis tar ett tag. Ett tag ville han gärna gå lite fortare och då åkte huvudet upp men det kom snabbt ner igen. Han gick i och för sig snett som vanligt men man kan inte få allt på en gång. Han kändes så glad och harmonisk idag vilket verkligen var kul.
Igår var jag på Stenhugget och red ut en sväng i mörkret på Dimbrá med sällskap av Åsa och Birkir, vi tog det väldigt lugnt och hade en trevlig tur. Eftersom Åsa skulle rida barbacka blev jag influerad till att också göra det så det blev en barbacka-tur igen. Jag passade på att krama om bumbrisen ordentligt från ryggen innan jag hoppade av eftersom det känns som om jag inte riktigt gett henne den kärlek och uppskattning hon förtjänar på sistone, sen så var det ju så mysigt! Hon har varit lite obstinat på sistone så ibland har det varit svårt att komma ihåg att hon är fantastiskt charmig och lätt att tycka om. Men Dimbrá, liksom alla andra hästar, behöver känna sig älskad och uppskattad även när hon inte är på sitt bästa uppförande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar