Jag och Lifri har ju fått göra om vår planering lite grann nu när han har varit lite spänd. Det blir lite mer arbete från marken och mer bara mys. Egentligen vill jag träna som sjutton inför kommande tävlingar men det bryr sig ju inte Lifri om. Vi måste jobba här och nu.
Vi försöker hitta lugnet och mycket handlar det om att jag måste lyckas vara överdrivet lugn. Från marken är det ganska lätt men jag tänker ändå på att ta det överdrivet lugnt när jag fångar honom, andas djupt och låta honom få sin tid. Jag stryker honom mycket över ögonen för det har jag märkt att han älskar.
I sadeln är det en större utmaning. Eftersom han nyligen dragit iväg med mig på riktigt så är jag lite lättskrämd just nu. Men jag jobbar på samma sätt. Lugn och fin. Tar ett steg i taget och ser till att han är med och inte spänner sig det minsta. Andas djupt, suckar vid behov, kliar honom i mankammen. Sitter avslappnat, framför allt i högre tempon behöver jag koncentrera mig på detta. Hellre hösäck än för hög tonus. När han skuttar eller springer iväg försöker jag att bara sitta och ignorera honom, detta är riktigt svårt då han kan gå från noll till hundra på en hundradelssekund och det är inte en behaglig känsla.
Framför allt försöker jag ha koll. På honom och när han spänner sig och på mig och när jag börjar spänna mig. Jag måste vara avslappnad annars kommer jag aldrig att ha situationen under kontroll. Lifri måste kunna lyssna på mig och anta min sinnesstämning.
Så just nu är det mycket jag som tränar. Jag tränar på att kontrollera mina känslor. På att kontrollera min andning och se till att mina axlar hänger avslappnat. Jag tränar på att inte grabba tag i Lifri trots att han drar iväg. Det är enda sättet som jag kan påverka Lifris känslor, genom mina handlingar och de signaler jag skickar ut.
Lifri är utan tvekan den svåraste hästen jag ridit. Han utmanar mig på så många plan.
Tur att jag gillar den här delen av ridningen, den mentala biten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar