Mod

Är det något som man behöver när man håller på med hästar så är det mod. Ridrädsla är vanligt. Det låter konstigt men många människor som rider är rädda. Rädda för hästar i största allmänhet, rädda med vissa hästar eller i vissa situationer. Rädda för att något hänt eller helt utan anledning. Ändå fortsätter de rida. Jag tror att de flesta ryttare någon gång är rädda.
Jag har alltid tillhört de här riktigt modiga ryttarna som skulle sätta sig på nästan vilken häst som helst. Jag har alltid kännt mig fullständigt trygg på hästryggen. Fullständigt säker på att inget dåligt kommer hända mig. (Trots att det inte alltid funnits fog för det) Jag har ridit många olika hästar i många olika situationer och det har alltid kännts bra.
Den enda hästen som fått mig riktigt rädd är min egen älskling, Lifri. Han är snäll som ett lamm, skulle aldrig vilja skada mig, bockar inte, stegrar inte. Men det händer att han får panik. Att han blir helt låst och bara springer. Då har han noll koll på mig och noll koll på sig själv. Och jag kan inte göra något åt det för han kan inte lyssna när han har panik. Det är otäckt. Jag kan bara försöka hålla mig lugn, hålla mig kvar och vänta på att han lugnar sig.

Igår var jag ute och red med medryttare och Lena. Lifri har lugnat ner sig något så han fick följa med. Han var lugn och fin faktiskt. Men hans psykbryt förra veckan har satt sina spår i mig. När vi skrittade var det lugnt men i tölten ville hjärtat upp i halsgropen, axlarna åkte upp och andningen blev spänd. Jag fick kämpa för att försöka andas och slappna av. Tänka på att han faktiskt är lugn. Försöka lita på honom fast det verkar helt knäppt. Det är viktigt att andas och vara lugn annars så är ju inte hästen lugn heller.
Lifri skötte sig, gick fint i tölt. Tog halvhalter och saktade ner snällt när jag bad honom. Jag kunde andas igen, känna att spänningarna släppte. Sen helt plötsligt, i skritten, började han hoppa undan för min högra skänkel, sidvärtes. Då ville jag, helt ärligt, bara kliva av och gå hem. Kände inte för att dö just då. Men jag tog mig i kragen, andades och skärpte till mig. Sa till Lifri att nu räcker det. La till skänkeln mjukt och höll stadigt kvar den. Väntade ut skutten och red vidare. Jag försöker tänka på om det är jag som tränar hästen eller han som tränar mig och jobbar på att det är jag som ska träna honom. Vissa saker måste han bara acceptera.

Att rida Lifri är en utmaning, mentalt och tekniskt. Igår var en tuff träning för mig. Jag måste kunna släppa och gå vidare. Med Lifri måste jag alltid ha koll och ligga steget före utan att vara spänd. Jag måste fortfarande våga göra saker med honom trots att han är som han är. Vi måste utmanas och fortsätta utvecklas. Jag måste våga lita på honom.
Det senaste året har vi gjort stora framsteg och jag vågar nu galoppera över öppna fält utan att lägga i bromsen. Jag rider lektion där det inte finns staket runt ridbanan. Jag rider trots att han har stått några dagar. Jag vågar rida ut tillsammans med andra trots att han har dragit med mig.
Vi måste fortsätta på den här vägen. Det är tufft men vad har jag för val? Det är min häst och jag älskar honom.