Tur?

Jag och min kompis Jules (som jag arbetat på Saltvík tillsammans med) diskuterade tur häromdagen, innan jag fick Skuggi alltså. Jag får ofta höra vilken tur jag har som fått åka utomlands och jobba, rida flotta hästar och möjlighet att lära mig så mycket. Detta provocerar mig ofta eftersom jag inte anser att det har med tur att göra och att sådana uttalande förminskar min egen insats. Jag har arbetat jävligt hårt för allt jag har gjort. Ingenting har varit gratis. Jag har jobbat månader i sträck utan en enda ledig dag. Jag har gjort varenda skitgöra som finns runt hästar och inte har det handlat om åtta timmars dagar heller. Jag har offrat mycket i mitt liv för alla fina hästar jag ridit och allt jag lärt mig. Jules menar att det ändå, till viss del, handlar om tur. Det gäller att träffa rätt människor vid rätt tillfälle för att få möjlighet att dra nytta av sitt hårda arbete. Jag menar att det inte räcker. På något vis så måste du göra något för att imponera på de här människorna, få dem att förstå att du är bra. Där kommer det hårda arbetet in.

Men efter lördagen känner jag att jag kanske måste ge med mig lite. Jag har tur. Jag äger två hästar och jag har inte köpt någon av dem. Två hästar som jag älskar. Jag har haft turen att hitta två hästar som jag fått en jättefin kontakt med och jag har haft turen att lära känna människor som förstår vad som är viktigt här i livet. Människor som är generösa och förstår att det som räknas är insidan och förstår att materiella värden inte är det viktigaste.