Igår var sista dagen med Dimbrá innan hon åker på träning och innan hon kommer tillbaka så åker jag till Island.
Hon verkade pigg och glad och när vi gick från hagen så hoppade vi över ett litet dike och det tyckte han var vansinnigt roligt, hon skuttade runt och bockade. Så vi gjorde om det några gånger med samma resultat varje gång. Om volten hade varit fräsch så hade jag släppt lös henne där och busat runt med henne. Men nu var det ju lervälling så jag red på grusvägen som går till stallet. Till en början gick det bra, hon var pigg och fin, både töltade och travade.
Sen helt plötsligt, när jag skulle vända längst ner på vägen, kastar hon sig runt och drar i väg i världens fart mot stallet. Vägrar lyssna det minsta på mig. När vi drar förbi Åsa och Birkir saktar hon ner lite och jag lyckas få ner henne till skritt. Hinner dock inte många meter innan hon kastar sig iväg igen. Men den har gången var jag snabb, lyckades få stopp så att hon mest taktade runt och slängde mig av. Det låter kanske lite knasigt att kasta sig av en häst i farten så där men jag var fast övertygad att hon skulle vara lättare att kontrollera från marken. Och jag hade rätt, då var hon snäll som ett lamm. Och det är inte första gången jag slänger mig av en häst på det där viset.
Sen så ledde jag henne fram och tillbaka på vägen i en bra stund innan jag satt upp igen. Då blockerade Åsa och Birkir vägen upp till stallet åt oss för säkerhetsskull. Sen skrittade vi gemensamt en stund innan det fick vara nog.
Det var flera faktorer som gjorde att jag valde att hoppa av henne. För det första var jag ytterst osäker på att jag hade kunnat hålla henne i skritt om jag satt kvar och det kändes dumt att chansa. Bättre fly än illa fäkta. För det andra så hade hon faktiskt lyckats skrämma mig. Och för det tredje, och kanske viktigaste, så hade jag blivit rejält arg. Det är aldrig bra att rida när man är arg, man blir elak och orättvis.
Det här var utan tvekan det läskigaste jag varit med om tillsammans med en häst på mycket länge. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var rädd när jag var med en häst, kan inte minnas en enda gång när jag varit rädd faktiskt. Det som var så otäckt var att det kändes som en situation jag inte klarade av, vilket jag tydligen gjorde.
Dimbrá är ju lite speciell och inte alltid lätt men något liknande har hon aldrig gjort med mig. Jag har alltid kännt att man kan lita på henne.
Mitt tips till andra är att inte utsätta sig för situationer som man själv eller hästen inte klarar av. Tyvärr är det inte alltid glasklart vilka situationer det är man ska undvika och ibland är det svårt att förutsäga när sådana situationer kommer uppstå. Man får helt enkelt använda sin fantasi och vara lite försiktig. Bättre att ta det säkra före det osäkra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar