Dag ett

Nu sitter jag här i soffan, trött efter dagens ansträngningar. Jag kan be att få meddela att fårinsamling innebär hårt arbete, det var tuffare än jag trodde. Fåren är överallt och springer huller om buller, de håller inte ihop alls. Terrängen är väldigt svår och långa bitar har vi gått med hästarna eftersom det oftast är enormt lågaction. Kom ihåg att det är mycket lava här, massa vass sten.

För alla nyfikna tänker jag nu beskriva hur det går till att ta hem fåren från obygden.

Vi blev upphämtade vid sex imorse och körda ut i obygden tillsammans med våra hästar och tre isländska män och deras hästar. Andra grupper var utplacerade på andra ställen i området. Väl där visade de oss en karta, pekade ut var vi var, vilket område vi skulle täcka och vart vi skulle. Sen spred vi ut oss i en linje och letade får och försökte få dem med oss åt rätt håll. Detta innebar att man för det mesta var helt själv i ödemarken med sin häst. Hade det varit platt så hade vi nog kunnat se varandra men så ser det ju inte ut häromkring.

Vid lunchtid klämde vi in fåren i en fålla, vattnade hästarna, åt och vilade lite. Sen fortsatte vi. Efter lunch red vi större delen längs väg nummer ett och jag vet inte hur många gånger jag var över på andra sidan vägen för att jaga reda på får. Jag har i alla fall hunnit vinka till många bilar. Vi hade även folk på motorcrosscyklar till hjälp, mycket praktiskt då de ibland har lättare att ta sig fram än en häst.

Lunchrast

Här inne vilade och åt vi

Fram emot eftermiddagen så började vi se de andra grupperna och ännu mer får förstås. Det verkar som om vi var den gruppen som var längst bort och som om de andra hade väntat på oss. Så nu är ungefär 2000 får inklämda i en fålla halvvägs på vägen hit till Mývatn.

I korta drag fungerar det alltså så att du placerar ut ett antal grupper i området som ger sig ut och letar efter får, och alla jagar sen fåren till samma plats. Om två veckor gör de om det för att få med de får som missats nu.

Ni är säkert också nyfikna på hur det var med alkoholen och jag kan säga att första spriten dracks innan sju på morgonen och sen hade de flaskan i jackfickan. Men det var inte så farligt ändå, ingen var stupfull. Jag hade faktiskt blivit lite besviken om det inte druckits alla, man förväntar sig ju att det ska drickas.

Ás skötte sig bra, första halvan av dagen var han enormt upprörd och uppjagad. Det var jobbigt att vara ensam och han hetsade hela tiden när vi var stilla. Andra halvan var bättre men han är inte den snabbaste. Och han var enormt trött på slutet, jag tycker synd om honom. Han var också rädd för motorcrosscyklarna i början men det gick över efter ett tag.

Jag fick naturligtvis vara i samma team som en gammal isländsk gubbe som inte talar någon engelska. Men det gick bra och det var skönt att få öva min isländska utan någon press.

Det här lär ju vara det mest isländska jag gjort hittills. Bara massa islänningar och så Natalie och jag. Än så länge är det toppen!