Igår var det storm så alla ridlektioner blev teorilektioner istället. Jag longerade både Ára och Undrun då jag inte hade någon vidare lust att rida. Undrun var mycket snäll att longera, hon sprang på så fint. Ára däremot... det var mer som att rasta en häst i snöre än att longera, jädrar vad hon for! Men hon verkade uppskatta det i alla fall.
Jag longerade även Frida och Kári, Frida skötte sig utmärkt och Kári var okej men studsade en hel del till att börja med.
Jag skulle även ha longerat Dimmblá men hon var rejält halt och ville helst inte gå alls, höger fram bara släpade i backen. Barlas pappa kom ut och tittade, han är veterinär, han trodde att hon fått en spark på muskeln, gav henne smärtstillande och beordrade boxvila.
Idag var Dimmblá inte bättre så veterinär ringdes ut. Han sa väl ungefär samma sak, gav mer smärtstillande och menade att det borde bli bättre ganska fort, annars så är det något värre än bara muskeln. Så nu får hon vila och käka smärtstillande och hon såg faktiskt lite bättre ut redan till eftermiddagen.
Idag red jag ut på Ára tillsammans med Barla = ridlektion! Barla tyckte att det såg mycket bättre ut än sist, jag fick en hel del tips om hur jag ska få tölten ren (hon är passaktig) och ständiga kommentarer om att jag borde andas också! Tölten var mycket bättre på slutet, när jag verkligen red (fortfarande utan att andas) och jag kan konstatera att jag är en lat ryttare. Jag kan rida bra, ibland riktigt bra, om jag anstränger mig. Men oftast låter jag bli och rider helt enkelt bara hyfsat. Det tål att tänkas på. Kanske dags att börja jobba lite?
Barla tyckte i alla fall att vi skulle börja träna passen på henne och det tycker jag vore jättekul, särskilt eftersom jag inte direkt är någon passryttare. Jag ser fram emot att få lära mig helt enkelt!
Jag red också Undrun idag och hon är helt enkelt förtjusande. Hon lyssnar hela tiden och är så pigg och framåt. Sen så kan hon ju inte rå för att hennes ben var hälften så långa som vårt ridsällskaps och att det var lite svårt att hänga med. Vi började med en liten slinga i skogen, jag och Undrun red ett varv, sällskapet red två, vi blev varvade! Men det verkade inte bekomma Undrun märkvärt att bli lämnad bakom, hon ville gärna hänga på men fann sig snabbt i situationen. Sen red vi ut på fälten och då höll vi minsann jämna steg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar