Jag har faktiskt gjort något roligt på sistone också. I lördags var jag med Louise ut till hennes häst, Elfael, och red lite. Det är alltid roligt att träffa Louise, hon kan mycket som inte jag kan och eftersom vi håller på med helt olika ridsportgrenar (Louise rider western) så får i alla fall jag lite nya perspektiv.
Det var roligt att se att mycket har hänt sedan jag var med sist (vilket var ett tag sedan). Elfael verkade mer stabil och gick fram mycket bättre, hans utbildningsnivå har också stigit en hel del. Elfael är alltså en sjuårig arabvalack, jämnårig med Lifri alltså.
Jag tänkte att det skulle bli roligt att få rida en häst med bara tre gångarter och att det skulle bli så lätt att galoppera. Tji fick jag. Elfael går gärna i korsgalopp och om man lyckas få en riktig galopp men vill driva på lite eller något så byter han, utan problem, galopp. Så det var inte så lätt. Men vi fick göra något som var mycket nyttigt för mig, galoppera runt i ridhuset på helt lösa tyglar. Jag blev rädd faktiskt, det händer i princip aldrig. Han galopperade så fort och kändes så stor. Det jag är rädd för är hörnen, jag blir orolig för hästens balans och att det går för fort. Detta kommer naturligtvis efter att ha galopperat med femgångshästar på alldeles för litet utrymme. Jag blev också orolig för att han skulle vända in mot mitten i 90 grader, något han inte gör men Lifri gör. På Lifri blir jag inte det minsta rädd. Det var bra för mig att rida på långa tyglar och släppa kontrollen, att trots allt inte bromsa i hörnen. Jag försökte tänka på att slappna av och att inget kommer hände och efter en stund fungerade det. Jag kände mig trygg och galopperade på. Jag försökte till och med gasa men då bytte han galopp förstås... Så jag red tills jag inte var rädd längre helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar