Ingen verkning

Idag hade jag ut Hasse för att verka Lifri men det behövdes tydligen inte alls. Jag har känt mig som en hemsk hästägare som inte verkar hästen så ofta som man ska men det är jag tydligen inte alltså. Jag tror inte han har verkats sen i oktober men det fanns inget att. Jag sparade lite pengar i alla fall. Nästa gång ska jag kolla hovarna noga innan jag ringer hovslagaren.

Jag fick låna en carrot-stick (ett sorts spö helt enkelt men inte flexibelt) av Louise som jag provade att ta på Lifri med. Han var inte helt förtjust i den men efter att han undersökt den med läpparna fick jag ta på honom på halsen och bogen med den utan problem. Sen tog vi en promenad i skogen och jag provade att springa lite med honom. Det var inte helt lätt att få honom att hänga med men det gick. Mestadels så töltade han lite långsamt bakom mig men jag fick honom även att springa bredvid men då blev han alldeles för livad så då fick han lov att sakta ner istället. Vi hade roligt i alla fall.
 När vi var färdiga så släppte jag ut honom med de andra så imorgon får vi se hur han är att fånga.

Handhäst

Idag var Lifri hur lugn som helst. Han stod helt avslappnat vid bommen när jag borstade och fixade. Han verkade nöjd med livet. Pappa var med till stallet idag och jag hade bestämt att vi skulle ta med Lifri som handhäst. Jag red Birkir och hade Lifri på vänster sida, pappa var med på Skardi för att putta på om det behövdes. Lifri gick så fint och snällt men när vi red på lite fortare så blev han väldigt på och ville gärna springa ännu fortare. Birkir blev väldigt irriterad på Lifri och nafsade efter honom men det gav ingen som helst effekt. Lifri verkade i alla fall tycka att det var roligt, Skardi med. Det var bara Birkir som inte hade kul.

Jag fick pappa att fota lite så att jag kunde få en extriörbild på Lifri men det var inte det lättaste att få honom att ställa upp sig fint. Han förstod inte riktigt vitsen. Men resultatet blev helt okej ändå.

Lång söndag

Idag blåste det som sjutton och Lilla Vild var just vild. Men vi jobbade på ändå och tog en promenad i skogen, mycket halter och lite slalom mellan träden också. Han var duktig som vanligt.

Vid elva kom Åsa och jag höll lite lektion för henne och Birkir, mycket roligt! Sen fick Åsa se hur jag går fram till Lifri och hon fick prova och se om hon också fick komma fram och klappa lite. Det fick hon! Jag är så stolt över min lilla häst!

Dagen var inte slut och jag följde med Louise för att titta på Elfaels nya hem, han står numera på helinackordering. Naturligtvis red jag lite också, riktigt roligt. Det var ju ett tag sedan jag provade honom sist och det har hänt en hel del sedan dess. Vi ryggade och körde sidvärtes, han var lite motig men det gick att övertala honom.

Framsteg

Med Lifri går det fortsatt framåt. Han har som sagt lugnat sig något och han fortsätter på den banan. Jag vill gärna prova lite TTouch på honom men det accepterar han inte. All sorts massage med händerna är äcklig tycker han. Så jag fick låna en massageborste av Mite och den dög. Så den har jag använt både idag och igår, toppen tyckte Lifri. Annars så har vi övat på att stå vid bommen och så, även när det är andra där och det har gått bra. Vi har även jobbat lite på volten, med att flytta honom hit och dit och med att jag ska få stå vid sidan av honom utan att han flyttar sig. Idag gick det bra.
Han har varit så tam att jag tagit av honom grimman nu. Han står kvar i sin lilla hage tills på tisdag då Hasse kommer och verkar honom.
Nu ska jag snart upp igen och fixa lite med honom, ta på och av grimman några gånger är planen.

We're back!

Idag är jag så nöjd med min lilla häst. Nu känner jag igen honom. Nu är vi tillbaka. Nu är han som jag tycker att han var när han fortfarande stod hos Pelle och Lisa, innan han fick flytta till Stenhugget. Han är fortfarande skygg och avvaktande men jag fick komma fram och klappa och borsta i hagen. Vi gick en promenad också och han var mycket lugnare att hantera än vad han var igår och han lyssnade så fint. Det är så skönt att han blir bättre så fort och jag blir verkligen glad av att han börjar bli som vanligt, nu kan vi jobba.
Lifri är kvar i sin lilla hage men idag fick han sällskap av Skenkur och det verkade han glad över!

Schatzli!

Yes!

Idag fick jag äntligen borsta på min lilla häst!
När jag kom till stallet så vilade alla hästar efter frukosten så jag satt och hängde med dem och njöt av vårsolen tills tuppluren var över. Då började jag med att försöka få fatt på min häst. Började med att spärra av hagen lite så att han inte skulle kunna springa undan hur som helst. Han sprang naturligtvis ändå. Utav bara helvete och utan att jag gjorde något, han verkade mest tycka att det var skoj. När han sprungit av sig lite kunde vi börja arbeta. Jag lyckades få honom att komma fram till mig några gånger men han är borta igen lika fort. Till slut fick jag in honom i en del av hagen som är lite spetsig och då stod han, han gick inte ens in längst in i hörnet utan han väntade snällt och jag fick komma fram och sätta på grimman. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog för jag släppte tiden helt. Jag var i alla fall väldigt glad när jag fick tag på honom.
Sen borstade jag rent honom. Lifri gick från avslappnad till superspänd på en millisekund när jag höll på och jag får verkligen tänka på vad jag gör och hur.
Efter det fick han stå uppbunden och käka lite ensilage medan jag byggde en liten hage till honom. Han kommer nu få stå i en liten hage några dagar åtminstone så att jag lättare kan tämja honom.
Vi tog en liten promenad och Lifri fick hälsa på både Mite och Leffe innan jag släppte ut honom i hans lilla hage.
Sen red jag Birkir och efter det var jag inne och klappade på Lilla Vild igen och det fick jag utan problem. Totalt var jag i stallet sex timmar men det var det värt.

Jag tog också jättefina bilder på hästarna i solen men har glömt usb-kabeln i Schweiz så jag kan inte överföra dem till datorn.

Internet paj

Jag har inte dött men internet har legat nere i mitt hem i Schweiz. Nu är jag hemma igen och håller på att försöka tämja min lilla häst. Det märks att han faktiskt inte har bott in sig riktigt på Stenhugget än men det kommer väl med tiden. Så det känns inte som om det gör så mycket att han inte fått jobba. Men imorgon så börjar vi på allvar, då ska vi fixa en liten hage att ha honom i så att det blir lite lättare att kommunicera med honom. Tanken är att jag ska vara där mycket och bara vara med honom och då hjälper det om han håller sig lite nära i alla fall. Sen så får vi väl se hur det går.

Änglavakt

Idag hade jag änglavakt. Eller så har jag nio liv men då är det nog inte så många kvar nu. Jag och Ára gick omkull, rejält. Jag red på ridbanan och övade på saker från kursen. Galopperade korta snuttar på långsidorna och sedan ner i tölt igen. Jag red inte galopp i kurvorna då hon har en riktig femgångs-galopp, dålig balans och är instabil i galoppen. Jag kände precis innan kurvan att hon var ostadig och försökte balansera upp henne men det gick inte och vi gick omkull i kurvan, hon slog över och jag fick henne över mig. På något vis hann jag akta armarna och mitt fria ben någorlunda och lyckades hindra henne från att rulla alltför långt över mig. Vi reste båda på oss som om inget hade hänt, jädrigt dammiga men inte värre än så. Jag slappnade på något vis av i fallet och hon var så mjuk när jag fick henne över mig men hon väger mer än 300 kg så det känns nästan oförskämt att resa sig, borsta av sig och gå därifrån som om inget hänt. Sadel blev rejält skrapad mitt på bakvalvet.

Jag får erkänna att jag är lite orolig över Ára, hon har varit så snubblig de två senaste veckorna och så nu detta som toppen på isberget. Jag kan ha fel men jag tycker inte att det är normalt. Så jag tror inte det blir några passträningar eller något Gaedingakeppni för Ára och mig.

Nedräkning pågår

Om en vecka är jag hemma igen. Inte så länge men ändå. Jag längtar, ser fram emot att få jobba med Lifri, jag har så många idéer. Fokus för vårt arbete den här gången kommer vara teambuilding, tämjning och förtroende helt enkelt. Det kommer bli arbete från marken, ridningen får nog vänta ett tag, tills han känns lite mer tam och stabil, redo helt enkelt. Men vem vet, det kanske går fort. Jag har i alla fall inte bråttom utan tänker ta det som det kommer.
Det ska också bli kul att prova systers dressyrponny och se vad han kan nu för tiden.
Men jag kommer att sakna Ára, vi är verkligen ett team nu. Ára är faktiskt första hästen som bara jag ridit under en sådan lång tid. Alla andra hästar har jag ridit några dagar i veckan eller så har det inte varit under en sådan lång period. Med Ára kan jag verkligen se vilka resultat min ridning ger. Och jag är nöjd. Mycket har hänt sedan jag började rida henne, även om mycket arbete återstår. Jag ser fram emot det och att se vart det tar oss.
Idag blev det arbete vid handen och longering för Ára. Lite öppna och sidoförflyttningar och sedan longering, först på stor volt och sedan på liten. Ára var helt underbar. Hon lyssnade något fantastiskt bra och försökte verkligen. Hon tog i och trampade under bra. Hon gjorde inte minsta försök att komma undan att trampa under sig ordentligt utan spårade fint även om hon ibland tappade farten. Det här är bara början, om några veckor får vi se vart det tagit oss.

Mer kursbilder

Kurs dag 2

Idag fortsatte vi arbeta med övergångar och halter. Vi jobbade även trav på volt och fick rida åttor i trav inuti volten. Det var riktigt svårt för Ára, hon snubblade till, vinglade och saktade av. Hon slapp faktiskt ifrån att göra hela övningen, hon kämpade tappert men som det är nu så kan hon helt enkelt inte. Hon är för stel och svag i bakdelen och vi måste mjuka upp och stärka den först. Så det kommer bli en del longering framöver och även på mindre volter så hon för öva upp sig. Halterna gick även idag bra.

Andra passet skulle vi även göra skänkelvikningar så då slapp Ára vara med helt och hållet, det hade nog tagit knäcken på henne. Istället fick jag rida Elías, en häst som är här för träning och försäljning. Det var första gången jag satt på honom men lektionen gick bra ändå. När han lyssnar så lyssnar han bra och när han inte lyssnar så lyssnar han inte alls, inget mitt emellan. Halterna gick bra och skänkelvikningarna gick hyfsat. Vi är inte säkra på om han någonsin gjort skänkelvikningar förut så vi nöjde oss ganska snabbt. Det var roligt att få prova honom och jag tyckte att han var riktigt trevlig.

Bilder från igår

Så här såg det ut på kursen igår. Ára går något bakom hand på andra bilden och jag skulle behöva lösgöra mina axlar lite men överlag tycker jag att det är fina bilder.

Kurs dag 1

Idag var första dagen på kursen och Ára har varit så fin. Vi har jobbat med halter, halvhalter och övergångar och det har verkligen gjort susen för henne. Hon lyssnade så bra. Vi red in i halten och gjorde halt utan att behöva dra i tyglarna (men med kontakt). Det gick jättebra och vi kunde även göra det från tölt och trav. Ára var lätt i handen samt mjuk och fin.
Efter i torsdags har jag tänkt efter lite. Vems fel är det när Ára inte är som jag vill? Vem är det som rider och tränar hästen egentligen? Ja men det är ju jag så jag har bara mig själv att skylla när hon inte uppfyller mina krav. Men idag kändes det som om jag verkligen kan rida. Det här är så enormt långt bort ifrån hur hon var när jag började rida henne. Hon var helt enkelt fantastisk idag och jag är mycket nöjd med ridpassen. Så hon får vara med imorgon också.

Lektioner

Nu har ridskolan kommit igång igen efter sportlovet och mina gamla elever är tillbaka plus några nya. Det har varit otroligt roligt att hålla lektioner igen. Jag har så bra elever, de är inte jätteduktiga men de är nyfikna, vetgiriga och vill lära sig. De ställer frågor och de ställer bra frågor. Jag får förklara hur och varför samt tänka efter själv på hur det fungerar. Lärorikt minst sagt och jag njuter av att få dela med mig av min syn på hästar och ridning. Så nu är jag riktigt sugen på att hålla lite lektioner när jag kommer hem. Någon som är intresserad?

I övrigt så kan jag numera se på huden på benen var de ligger emot sadeln och var jag sitter. Tränar man för hårt då? Dessutom börjar jag få skav i knävecken av mina ridbyxor. Så går det när man har lite för stora jodhpursbyxor.

Missnöjd

Jag har så mycket att göra om dagarna här att jag är helt slut på kvällarna nu för tiden.

Idag var jag inte så nöjd med Ára, tyckte att hon var bänglig, bara böjde sig hit och dit utan styrsel. Fast när jag tänker efter på saken är det nog jag som är irriterad, tror att hon var likadan igår och då tyckte jag att hon kändes bra. Men idag så förväntade jag väl mig mer helt enkelt. Det är som om  hon är lösare i kroppen nu (=bra) och då har vi tappat lite styrsel och spänst. Hon var väldigt framåt och växlade tempo lätt idag. Ja jag tror det är jag som är grinig och inte hästen som går dåligt. Imorgon får hon i alla fall vila och så rider jag henne på kursen på lördag. Så får vi se hur det går. Kanske rider jag henne på söndag med eller så blir det Undrun.

Det är fantastiskt vad ridningen går framåt när jag får lektioner hela tiden, känns som om jag blir bättre hela tiden. Synd bara att jag inte haft någon bra att rida för tidigare.

Korpa från Mesch

Flott häst minst sagt. Kul att få se en sådan fin, svensk häst här nere. Hon var dock lite överladdad så det gick väl inte så bra för dem. Traven var bland det häftigaste jag sett. Barlas trodde att om hon bara löser de problem de har och klarar av att rida hästen så är det en VM-häst utan tvekan.
Bilderna har jag snott från istöltens hemsida.

Pass

Stackars Ára är en hårt arbetande häst. Hela förra veckan så tragglades det runt i arbetstempo tölt och på lördag var det tävling. I söndags fick hon vila och igår longerade jag. Men idag var det hårdkörning igen. Vi var ute med Barla och nu är det tempoväxlingar som gäller för att få henne att vakna till och vara lite mer energisk. Mot slutet av ridturen så tyckte Barla att jag skulle prova att lägga henne i pass, hon har inte ridits i pass på flera år. Eftersom jag inte är någon erfaren passryttare så berättade Barla hur jag skulle gå till väga. Först några steg tölt, sen några steg galopp, kolla vilken galopp hon tar, ställa henne åt det hållet som galoppen är och sitta till. Sen körde vi. Hon tog höger galopp, jag tog i höger tygel och satte mig ner ordentligt och Ára la sig i pass. Hon höll passen tills jag saktade ner. Ára har ingen superpass men är lätt att lägga. Nästa gång ska jag ge henne mer stöd i handen i början och gasa lite mer så blir det nog bra. Kul var det i alla fall och jag känner mig så glad över Ára, hon är verkligen en läromästare.

Tävlingsbilder

Bilderna är tagna av Ursina och jag blev jätteglad av att se dem. Min verklighetsuppfattning är något sned och jag kan nu se att det såg mycket bättre ut än det kändes. Tack och lov!

Lia hjälper mig med armbindlarna

Arbetstempo tölt

Trav

Mera trav, notera den sammanbitna minen

Valfritt tempo tölt, marginellt snabbare än arbetstempo

Tävlingen

Ja nu kommer en närmare analys av gårdagen.

Vi lämnade stallet vid tio på morgonen och var framme vid tävlingsplatsen kvart i elva ungefär. Bytte broddar och slog i issöm (de har bara tvåbrodd här och byter sömmen längst fram mot en som sticker ut en bit) på de hästar som skulle tävla T7 (tölt) och så var det ganska snart dags för de ekipagen att göra sig redo. Då var jag glad att jag inte skulle rida förrän efter fyra eftersom jag slapp stressa så fort vi kom dit. Men efter ett tag så var det bara jättejobbigt att vänta och jag slutade andas flera timmar innan jag skulle rida. Hästarna stod uppbundna vid transporten hela dagen. Inte så kul för dem men det fanns inget att annat val.

Gulliga stallkamrater hade skramlat fram tävlingskläder till mig så det blev vita ridbyxor och hela kittet trots allt.
När det var dags för mig att rida var jag jättenervös men ändå glad över att få komma igång. Uppvärmningen gick helt okej men väl ute på isen var det en helt annan sak. Arbetstempotölt gick bra, jag red så långsamt jag bara kunde och längtade tills speakern skulle säga att vi fick trava, då skulle jag minsann trycka på ordentligt. Men Ára bara lufsade iväg i trav. Jag kämpade och kämpade men jag kunde inte få henne att röra sig snabbare eller ta i mer. Det kändes som om jag sparkade henne i magen och använde spöt hela tiden och att det såg hemskt ut. Valfritt tempo tölt gick lite bättre men fortfarande ingen energi. Sen var det äntligen slut och när jag red ut så gjorde Ursina och Wendy tummen upp och jag klämde ur mig "but she didn't move!". Jättebesviken. Plus att jag kände att det sett hemskt ut. Tydligen var det inte alls så utan det hade sett mycket prydligt och trevligt  ut, en ryttare och en häst som kom väl överrens och trivdes tillsammans. Alla verkar tycka att jag var duktig och att det gick bra. Barla hann bara se lite grann eftersom hon tävlade själv precis innan men tyckte att det hon såg såg bra ut, jag satt ordentligt och red som jag borde.

Idag är jag mindre besviken och jag tycker nog att det gick bra trots allt. Jag red ordentligt och behöver verkligen inte skämmas. Vi kunde gjort mycket bättre ifrån oss, det gör vi i princip varje dag här hemma men det är väl däri utmaningen ligger? Att försöka rida som om jag vore hemma, att få hästen att strunta i de annorlunda omständigheterna och lyssna ordentligt på ryttaren. Helt enkelt att kunna hantera alla situationer tillsammans med sin häst.
Med Ára vet jag nu att jag måste jobba mer på att hon verkligen lyssnar på mig och att hon verkligen går fram ordentligt. Förhoppningsvis så kommer passträningen ge henne en extra skjuts och kanske måste vi verkligen överväga att helraka henne snart.
Kanske skulle vi inte jobbat henne så hårt i arbetstempo tölt innan tävlingen men det är ju svårt att säga förstås.

Jag känner nu att jag nog gärna tävlar Ára igen och hoppas att det då går bättre. Då vet jag i alla fall vad jag kan vänta mig och att jag faktiskt kan gå på henne lite hårdare om hon slöar ihop så där. De flesta verkar tävla för att få höga poäng och kanske placera sig men jag vill nog mest tävla för att lära mig att just tävla. Klart det är roligt om det går bra men jag vill lära mig att behärska situatonen tillsammans med min häst. Skulle jag bli erbjuden att få tävla en annan, flashigare häst så skulle jag nog inte vara intresserad just nu. Jag vill klara det med Ára.
Nu har jag en bra chans att lära mig, jag har en bra coach, en stabil häst och befinner mig ett land där ändå ingen känner mig...

Något jag också är stolt över är att jag är en av de få från vårt stall som tränat sin häst själv inför tävlingen. De flesta hästar har Barla ridit några gånger i veckan, det är bara jag som ridit Ára. Det känns bra.

Så här i slutet av detta långa inlägg vill jag tacka alla som hjälpt mig inför tävlingen, även om de inte läser här och inte kan svenska. Så jag vill tacka Ewald Isenbügel för att jag får rida och tävla hans häst Ára frá Höskuldstödum. Jag vill tacka Lia Jenny för allt moraliskt stöd inför tävlingen och för lånet av tävlingskläder. Jag vill tacka Barla Isenbügel för alla ridlektionerna, coachingen, det moraliska stödet och så mycket mer. Jag vill också tacka alla andra som var där för alla småsaker som de hjälpt mig med och för det goda sällskapet. Sist men inte minst så vill jag tacka Ursina Isenbügel för att jag alltid kan lita på att hon säger sanningen så att jag verkligen kan veta hur saker och ting sett ut.

Hur gick det?

Ja sent omsider kommer ett litet inlägg om dagens tävling, den djupare analysen får vänta till imorgon.
Det gick helt okej faktiskt. Det bästa som finns att säga är att jag inte drabbades av ryttarkoma utan jag red och jag red fint. Det såg fint ut men hästkraken hade noll energi. Jag kunde knappt få henne framåt inne på isen och det kändes som om jag hade slutat driva så hade hon stannat därinne. Men vi visade våra gångarter och överlevde. Belönades med 4.43, alla tycker det är bra poäng, särskilt när man betänker att min tävlingserfarenhet är typ lika med noll. Jag var naturligtvis besviken men det känns bättre nu.
Nu tar vi nya tag, tränar upp passen och hoppas på lite mer framåtvilja. Annars så ryker pälsen helt. Idag protesterade jag inte alls när Barla sa att vi kanske måste helraka henne trots att jag tycker att det är hemskt fult.

Dolder webcam

Här kommer jag rida imorgon!

Imorgon

Ja imorgon gäller det! Jag är taggad! Idag tränade vi med Barla igen och allt gick fint. Alla grejer är ihoppackade och träns och sadel rena och fina. Här hemma har jag provat tävlingskläder, det känns som maskerad. Vit skjorta och kavaj men det blir inga vita ridbyxor då jag inte har några stövlar till. Istället blir det svarta jodhpursbyxor.
Hästen blir putsad imorgon och broddarna byts på plats. Väderprognosen säger att det blir varmt, 11 grader men kanske lite molnigt.
Sååå, bis morgen!

Arbetstempo tölt och mer otäckheter

Nu sitter den! Tölten i arbetstempo alltså, det känns så bra! Idag var en sådan där dag då jag kände att jädrar, jag kan ju rida! Ára gick jättefint idag. Vi var ute med Barla och Snarpur, finslipade lite mer. Hon gick så fint och kändes så lätt och fin, jag vågade knappt säga att det kändes bra utan väntade på att få höra Barlas åsikt först. She is good today. Vädret var fint också. Det kändes inte direkt som arbete idag. Jag lärde mig ett nytt sätt att hålla spöt som var hur bra som helst. Istället för att låta spöt vila på mitten av låret som jag lärt mig på ridskolan så fick jag lägga det högre upp, vid höften. Då behöver man inte göra en så stor rörelse med handen när man använder det utan kan  behålla en stadig kontakt med hästens mun.

Dagen började dock mindre bra idag. Skjóna fastnade med benet i staketet, ett rejält metallstaket av en typ som ofta används till kor. Hon var trängd i hörnet av en annan häst, reste sig och fastnade med hoven. Jag var själv och var tvungen att ringa efter Barla. Naturligtvis hade hon panik och sparkade, reste sig och drog allt vad hon orkade. Jag trodde faktiskt att hon skulle dra av benet eller åtminstone bryta av det. När Barla kom så hade hon lagt sig ner och verkade jättetrött, hon hängde i benet. Vi lyckades i alla fall lirka loss benet men då fick hon panik igen och lyckas köra in huvudet, på snedden, i mellanrummet i staketet. Då ringde vi bonden och sa att vi behöver hjälp att såga sönder staketet men på något vis lyckades vi lirka loss henne innan han ens hunnit dit. Det makalösa i det hela är att hon knappt skadade sig alls. Hon har ont, benet är svullet och hon har några skärsår men inget är direkt trasigt. Helt ofattbart.
Vad lär man sig då av detta? Bygg inte så rejäla staket. Det är bättre att staketet går sönder än hästen. Och om det är möjligt så undvika skarpa hörn i hagarna, det är lätt att hästar blir trängda.