Tävlingen

Ja nu kommer en närmare analys av gårdagen.

Vi lämnade stallet vid tio på morgonen och var framme vid tävlingsplatsen kvart i elva ungefär. Bytte broddar och slog i issöm (de har bara tvåbrodd här och byter sömmen längst fram mot en som sticker ut en bit) på de hästar som skulle tävla T7 (tölt) och så var det ganska snart dags för de ekipagen att göra sig redo. Då var jag glad att jag inte skulle rida förrän efter fyra eftersom jag slapp stressa så fort vi kom dit. Men efter ett tag så var det bara jättejobbigt att vänta och jag slutade andas flera timmar innan jag skulle rida. Hästarna stod uppbundna vid transporten hela dagen. Inte så kul för dem men det fanns inget att annat val.

Gulliga stallkamrater hade skramlat fram tävlingskläder till mig så det blev vita ridbyxor och hela kittet trots allt.
När det var dags för mig att rida var jag jättenervös men ändå glad över att få komma igång. Uppvärmningen gick helt okej men väl ute på isen var det en helt annan sak. Arbetstempotölt gick bra, jag red så långsamt jag bara kunde och längtade tills speakern skulle säga att vi fick trava, då skulle jag minsann trycka på ordentligt. Men Ára bara lufsade iväg i trav. Jag kämpade och kämpade men jag kunde inte få henne att röra sig snabbare eller ta i mer. Det kändes som om jag sparkade henne i magen och använde spöt hela tiden och att det såg hemskt ut. Valfritt tempo tölt gick lite bättre men fortfarande ingen energi. Sen var det äntligen slut och när jag red ut så gjorde Ursina och Wendy tummen upp och jag klämde ur mig "but she didn't move!". Jättebesviken. Plus att jag kände att det sett hemskt ut. Tydligen var det inte alls så utan det hade sett mycket prydligt och trevligt  ut, en ryttare och en häst som kom väl överrens och trivdes tillsammans. Alla verkar tycka att jag var duktig och att det gick bra. Barla hann bara se lite grann eftersom hon tävlade själv precis innan men tyckte att det hon såg såg bra ut, jag satt ordentligt och red som jag borde.

Idag är jag mindre besviken och jag tycker nog att det gick bra trots allt. Jag red ordentligt och behöver verkligen inte skämmas. Vi kunde gjort mycket bättre ifrån oss, det gör vi i princip varje dag här hemma men det är väl däri utmaningen ligger? Att försöka rida som om jag vore hemma, att få hästen att strunta i de annorlunda omständigheterna och lyssna ordentligt på ryttaren. Helt enkelt att kunna hantera alla situationer tillsammans med sin häst.
Med Ára vet jag nu att jag måste jobba mer på att hon verkligen lyssnar på mig och att hon verkligen går fram ordentligt. Förhoppningsvis så kommer passträningen ge henne en extra skjuts och kanske måste vi verkligen överväga att helraka henne snart.
Kanske skulle vi inte jobbat henne så hårt i arbetstempo tölt innan tävlingen men det är ju svårt att säga förstås.

Jag känner nu att jag nog gärna tävlar Ára igen och hoppas att det då går bättre. Då vet jag i alla fall vad jag kan vänta mig och att jag faktiskt kan gå på henne lite hårdare om hon slöar ihop så där. De flesta verkar tävla för att få höga poäng och kanske placera sig men jag vill nog mest tävla för att lära mig att just tävla. Klart det är roligt om det går bra men jag vill lära mig att behärska situatonen tillsammans med min häst. Skulle jag bli erbjuden att få tävla en annan, flashigare häst så skulle jag nog inte vara intresserad just nu. Jag vill klara det med Ára.
Nu har jag en bra chans att lära mig, jag har en bra coach, en stabil häst och befinner mig ett land där ändå ingen känner mig...

Något jag också är stolt över är att jag är en av de få från vårt stall som tränat sin häst själv inför tävlingen. De flesta hästar har Barla ridit några gånger i veckan, det är bara jag som ridit Ára. Det känns bra.

Så här i slutet av detta långa inlägg vill jag tacka alla som hjälpt mig inför tävlingen, även om de inte läser här och inte kan svenska. Så jag vill tacka Ewald Isenbügel för att jag får rida och tävla hans häst Ára frá Höskuldstödum. Jag vill tacka Lia Jenny för allt moraliskt stöd inför tävlingen och för lånet av tävlingskläder. Jag vill tacka Barla Isenbügel för alla ridlektionerna, coachingen, det moraliska stödet och så mycket mer. Jag vill också tacka alla andra som var där för alla småsaker som de hjälpt mig med och för det goda sällskapet. Sist men inte minst så vill jag tacka Ursina Isenbügel för att jag alltid kan lita på att hon säger sanningen så att jag verkligen kan veta hur saker och ting sett ut.