Mera hoppning!

Nu är hoppkursen över och jag känner att nu vet jag hur man gör. Jag kanske inte lyckas alltid men jag vet nu hur jag ska rida. Och idag har jag ridit utav bara helvete, jag är helt slut, framför allt mentalt. Träningsvärk har jag också. Jag har varit fokuserad, målmedveten och orädd. Jag har drivit, galopperat varv på varv, hoppat och hoppat igen. Hamingja har varit en stjärna men hon kräver sin ryttare för att hon ska göra sitt bästa. Hon vill helst själv bestämma vart hon ska gå och svänger gärna för tidigt och för snävt så man måste verkligen vara tydlig och tala om för henne att det är det här som gäller, lilla vän. Då är hon toppen.
Jag har varit kursens stjärna och hoppat lite bättre än alla andra. Jag skyller på att jag haft den bästa hästen men det är kanske bara halva sanningen. Jag har under de här dagarna fått lite kläm på när jag måste släppa efter, när hästen måste hoppa av samt blivit bättre på att följa med i språnget. Det är inga höjder det handlar om men Hamingja tar i för kung och fosterland ändå. Ja sen ska man väl inte glömma att jag är den enda deltagaren som inte är hobbyryttare. Även om hoppning inte är min disciplin så gör timmarna i sadeln nog sitt.

Om det inte vore för att jag är helt slut nu så hade jag kunnat hoppa imorgon igen.

Hoppning!

Idag har det varit hoppkurs, i stadigt regn, och jag har överlevt! Jag har till och med haft roligt. Det var mycket cavaletti-arbete och förberedning inför hoppning men även en del hoppning. Första passet hade jag Hamingja (som jag gjorde Brevet I på och som jag kommer göra hoppningen i Brevet II med) och med henne går det ju alltid super. Vi seglade över de små hindrena och hade riktigt kul.
Andra passet fick jag rida Undrun och hon är inte alls lika hoppvan. Det kändes som om vi närmades oss hindrena i zickzack men vi tog oss över alla ändå. Det krävs bara att jag rider lite mer korrekt, vilket är svårt eftersom jag nog aldrig har fått lära mig hur man rider fram till hindrena. Vad jag minns från hoppningen från ridskolan så bara hoppade man och så gick det, kan inte minnas att vi bedömde avstånd eller drev på hästarna och tänkte på precis när man ska släppa efter och bara följa med. I vilket fall som helst lyckades jag riktigt bra och sista hindret med Undrun gick tydligen hur bra som helst. Wendy (vår hopplärare) var helt till sig. Det var andra hindret i en kombination och på de två galoppsprången mellan hindrena hann vi virra fram och tillbaka hur många gånger som helst. Jag satt ner och drev för "det ska minsann gå", lyckades som genom ett mirakel släppa efter och följa med precis lagom mycket, i precis rätt ögonblick och vi seglade över.
För tillfället är jag nog Wendys favoritelev och imorgon ska jag få hoppa en liten bana medan de andra sysslar med något enklare. Det känns lite skönt faktiskt att något av det jag lärde mig på ridskolan för hundra år sedan verkar sitta kvar. Plus att rädslan är borta, kvar finns en viss skräckblandad förtjusning.

Mellan ridpassen på kursen tog jag en snabb sväng med Ára. Provade att lägga pass faktiskt fastän jag vet att det inte är något vi behöver öva på just nu. Passen satt som en smäck. Fattade galopp från tölt, det funkade (ibland har hon lagt sig direkt i pass när jag försökt), läggningen tog hon fint och jag red ordentligt och gasade på. Nedtagningen var som vanligt inga problem. Jag tycker att kvalitéten på passen var ganska bra faktiskt. Hon är fin just nu.

Planering

Jag är lite dålig på att blogga nu för tiden och det beror helt enkelt på att jag är sjuk och inte orkar med så mycket. Jag var hemma halva dagen igår och börjar sent idag, jag hoppas att det räcker.
Annars så måste jag plugga hur mycket som helst känns det som, inför Brevet II.
Barla och jag börjar nu skissa upp planeringen inför nästa år, som det ser ut nu blir nog b-instruktörsexaminationen i oktober. Det är mycket som ska hinnas med innan. Vi ska lyckas klämma in en kurs om stall- och hästskötsel plus tillhörande prov och så måste vi ha 16 kursdagar inför b-instruktören också. Jag ska hinna öva på att hålla lektioner plus att jag ska åka hem också. Sen vill jag klämma in ett besök på Saltvík i sommar också men det blir nog inte alltför långt.
I grova drag ser det väl ut så att jag är hemma i Sverige december, januari och halva februari. Sedan i Schweiz till slutet av april, hemma ganska kort (3 veckor?) och sedan hemma igen i juli och augusti, september och oktober i Schweiz och sen är jag (förhoppningsvis) färdig. Island får jag klämma in i juli eller augusti. Det kommer nog bli ett ganska hektiskt år och det är mycket jag måste lära mig. Med ridningen är det nog ganska lugnt men teorin...

Tisdag

På förmiddagen var det dags för mig och Andrina att rida lektion för Barla. Lektionen idag blev lite speciell då Barla är sjuk. Vi hade möte på morgonen och då berättade Barla vilka hästar vi skulle ha, vilka övningar vi skulle göra och vilket mål som vi hade med dagens lektion. Sedan gav vi oss iväg och började och Barla kom efter en stund och tittade när vi red och gav oss en del tips.
Dagens övningar var framdelsvändning, skänkelvikning, åtta i volten, nedsittning i trav och galoppfattning. Målet var inte att vi skulle utföra övningarna perfekt utan att hästen skulle lyssna och förstå övningen, fokuset blev lite tillridning av våra ridskolehästar helt enkelt. Vi red fritt efter dessa instruktioner.
Jag red Sveppur och vi brukar inte direkt vara bästisar men idag fungerade allt jättebra, han lyssnade och böjde sig efter ett tag även i vänstersidan. Förhoppningen är att han ska bli lite mer rak och arbeta lite mer genom kroppen. Jag var lite rädd att jag skulle tappat mycket under tiden jag varit hemma och inte ridit lektion men jag fick ingen direkt anmärkning på min ridning. En liten på sitsen men för syftet och idag, på Sveppur, var den bra men så småningom måste jag sitt lite tyngre på honom.

Ára fortsätter att briljera, idag red vi själva och arbetade verkligen. Jag lyckades rida henne lång  och låg i traven redan under uppvärmningen, kors i taket. Vi red lite skänkelvikningar och framdelsvändningar, vi måste ju öva inför Brevet II. Det gick helt okej men någon dressyrponny är hon inte för tillfället. Jag måste verkligen kämpa och koncentrera mig på att göra precis rätt och i rätt ögonblick för att få henne att korsa benen ordentligt. Tölten var desto bättre. Den korta tölten var bitvis fantastisk med mycket energi och aktion, vet ni hur svårt det är? Tempoväxlingarna fungerade fint och vi kunde tölta på hängande tygel även i kort tempo. Vi brände på lite i trav också, mest för att det är häftigt. Jag klev av en bit ifrån stallet och gick med henne hem, det hade hon förtjänat.

Ára. Svettig men vacker.

Wow!

Idag hade jag en utav mina bästa ridupplevelser någonsin, det var en sådan där ritt som du aldrig glömmer. Ára var fullkomligt fantastisk, det går nog inte ens att beskriva. Jag red ut tillsammans med Andrina och Undrun och idag provade jag Top Reiters bomlösa sadel på henne. Jag var lite skeptisk till en början men nu är jag såld.
Ára lyssnade helt fantastiskt bra och var verkligen på hugget. Jag kunde tölta på hängande tygel i vilket jävla tempo som helst (nåja kanske inte riktigt långsamt) och hon bar sig så fint och gick med en tjusig krök på nacken. Jag bara gled och log och njöt. Vad mer kan man göra när hästen bara går och går? Tempoväxlingar var inga som helst problem och det var som om Ára kunde läsa mina tankar idag. Efter en sådan ritt känns det som om allt är möjligt.

Födelsedag!

Idag är det min födelsedag och den hade jag tänkt fira i hemlighet och tysthet så jag tycker inte att jag talat om för någon här att jag fyller år. Men på något vis vet alla att jag fyller år och ikväll blir det middag och jag har en känsla att det blir många som kommer, vi får väl se. Riktigt kul känns det i alla fall.
Hemma firade jag innan jag åkte och fick då bland annat den fina vojlocken jag önskat mig. Den blev jättefin på Lifri!

Här har jag fått en vacker bukett med solrosor.

Naturligtvis har jag tagit mig en födelsedagsritt, trots att jag är sjuk. Ára och jag tog en barbackatur, alldeles själva. Hon var fullkomligt underbar idag, verkligen lyhörd och full av energi. I favorittempot töltade vi på hängande tygel, taktfast och fint. Vi ökade även utan större taktproblem upp till mellantempo, dock inte på hängande tygel. Tempoväxlingarna nedåt var näst intill perfekta, galoppen ren och i traven har hon en sådan energi och stora rörelser. En fantastisk ritt helt enkelt, vad mer kan man önska sig?

Trist

Idag är det trist väder, regnet öser ner, och jag är sjuk sen igår. Men eftersom jag inte är död än så har jag haft morgonstallet och så har jag longerat Ára. Hon var lite slö men annars har hon börjat bli så fin i longeringen. Hon söker sig neråt och länger halsen i trav och kan nu trava hela varv på det viset, underbart!

Sen var jag tvungen att gå hem och sova innan Lia kom över för att hjälpa mig med vad jag behöver lära mig inför Brevet II. Nu känns det som om jag har läget någorlunda under kontroll. Sen dess har jag roat mig med att studera hästens anatomi och översätta en del termer från tyska till svenska. Nu är jag helt slut igen men det är faktiskt intressant att studera hur hästen är uppbyggd.

På något vis verkar det faktum att jag fyller år imorgon ha spritt sig här i stallet trots att jag tycker att jag inte berättat det för någon. Jag har redan fått blommor!

Ofrivillig bloggpaus

Det har blivit en liten ofrivillig bloggpaus här då internet har legat nere i en veckas tid.
En hel del har ju naturligtvis hänt under tiden.

I helgen som gick var ju Bjarni här och han och Barla höll kurs tillsammans. Eftersom jag inte fick ridplats så tittade jag på så mycket som möjligt. Det var roligt att se Bjarni rida, han är så lugn, stadig och tydlig och rider med små hjälper. Ekipagen fick jobba mycket med tempoväxlingar i skritt och sedan rakriktning i skritt innan de fick tölta. Sen var det mycket tempoväxlingar i tölten med, ingen fick någon chans att slöa till.
Bjarni var väldigt glad över att jag ska försöka ta b-instruktörsexamen här och jag fick en del tips. Framför allt så tyckte han att jag nu måste rida verkligt bra hästar så att jag vet vad det är jag letar efter när jag tränar hästar och instruerar. Annars så konstaterade han att jag nu kan de två viktigaste språken om du vill arbeta med islandshästar i Europa, svenska och tyska.
Jag tror dessutom att han gärna vill att jag ordnar en långtur hos dem och visst vore det roligt men jag vet inte riktigt hur mycket jobb det är med det. Vi pratade också om att det vore roligt om han kom till Sverige för att undervisa men då måste det finnas ett intresse för det och vi har ju redan en hel del bra instruktörer.

Jag har börjat rida Ára igen och emellanåt går hon helt fantastiskt bra och emellanåt så lägger hon sig på handen och vill bara springa. De problem hon har märks mer nu efter vilan men energi har hon i alla fall. Jag känner mig säker på att vi snart har ordning på ridningen igen.

Vi har börjat prata om hur vi ska lägga upp träningen inför b-instruktören och snart kommer jag komma igång med att hålla lektioner på riktigt. Ett brev till SIF håller på att formuleras innehållande vad provet här består av och underskrivet av ordförande för IPV CH och förhoppningsvis kommer detta, tillsammans med protokollet från mitt prov, räcka för att SIF ska godta mig som b-instruktör.

Trött, ledsen och besviken

Den här perioden i Schweiz har inte direkt fått någon toppenstart. Jag flög hit två veckor tidigare än jag tänkt eftersom min chef från Island kommer hit och håller kurs. Jag hade verkligen sett fram emot att få rida för honom så jag blev riktigt besviken när Barla berättade att det inte finns plats för mig på kursen. Men det kanske är lika bra för Ára har stått i princip hela tiden medan jag varit borta.

När jag idag tittade in i skåpet så var sadeln, som jag trodde jag fått, borta. De som jag fick den av har flyttat och måste ha tagit den med sig. Jag är inte så förvånad men väldigt besviken då jag verkligen frågade om det var sant att jag fick den plus att vi pratat en hel del om att jag kanske skulle ta med den till Sverige i december. Jag tycker att de åtminstone kunde sagt att de ångrat sig.

Det värsta av allt fick jag höra när jag just hämtat Ára från betet, jag var så glad att se henne, jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om henne.

Ewald har bestämt sig för att sälja henne och det är en mor och dotter i stallet som vill köpa henne. Jag får ha kvar henne som min tills vi har gjort Brevet II i slutet av oktober. Sen kommer de vilja ha någon som tränar henne ungefär två dagar i veckan så då kan jag få fortsätta rida henne men det blir ju inte direkt samma sak. Det är ju inte min häst och jag har inte råd att ha en till häst så det är ju bara att nicka och vara glad. Lite löjligt är det men det känns som om hjärtat ska brista och en del av mig vet inte om jag vill fortsätta rida henne alls. Men det är klart att jag vill.

Skor av!

Idag la sig Lifri ner för att vila precis när jag kom. Till min stora förvåning fick jag komma fram och gosa plus sätta på grimman utan att han gjorde minsta antydan till att resa sig. Jag fick säga till honom att nu är det dags att gå upp och då först ställde han sig upp. Sen kom Hasse alldeles lagom för att ta av honom skorna och verka honom. Jag band upp Lifri idag och det gick bra men några gånger försökte han rycka åt sig fötterna.
När fötterna var fina så gick vi ner till sjön. Lifri har inte varit där tidigare och han piggnade verkligen till när vi gick ner för backen, han verkar tycka om att se nya ställen. Vi gick ända ner till vattenbrynet men längre blev det inte eftersom mina skor inte är vattentäta. Lifri tyckte att det var läskigt där nere och fnorkade en hel del, men han höll sig i skinnet. Sen gick vi hem igen. Riktigt trevlig promenad var det.

Bättre nu

Igår var Lifris framknä inte varmt längre, inte idag heller. Det känns bra. Igår var han dock så loj att jag tempade honom för att se om han hade feber. Det hade han inte men han reagerade inte på något som han vanligtvis tycker är otäckt. Tills jag tänkte spraya honom med insektsspray. Då kände jag igen honom.
Idag var han också seg men mer som normalt. Han var riktigt lättfångad och allmänt tam och trevlig, han är en riktig liten kelgris faktiskt.

Skrutt

Lill-skrutt är fortfarande varm och kanske lite svullen på vänster framknä men verkar glad och pigg ändå.

Halt häst

Igår var jag uppe till stallet tidigt eftersom det var dags för Lifri att vaccineras igen. Jag upptäckte snabbt att han var varm om vänster framknä. Jag tycker ju att han har rört sig lite knackigt till och från så på sätt och vis var det skönt. Jag har ju känt igenom honom många gånger men inte känt något avvikande förrän nu. Veterinären fick kolla och hon tyckte att han skulle vila en vecka så får jag hoppas på att det går över. Så nu ska han vila min sista vecka. Trist men så kan det vara.
Vaccineringen gick jättebra, han stod som ett ljus och lät sig stickas.

En vecka...

Om en vecka drar jag söderut igen och kommer inte hem förrän i december. Det känns både bra och dåligt, jag längtar och vill inte åka på samma gång. Det blir tråkigt att lämna familj och vänner igen och väldigt tråkigt att lämna Lifri. Han har börjat bli så rolig, som en riktigt ridhäst.
Men jag ser fram emot att rida Ára igen , jag har saknat henne. Jag hinner väl rida henne en gång innan vi ska rida kurs för min chef som jag haft på Island, Bjarni. Han kommer ner till Schweiz dagen efter mig. Det ska nog gå bra, hon har ju hållits igång när jag varit hemma. Det ska bli roligt att rida för Bjarni, jag har lärt mig mycket av honom men han har aldrig undervisat mig förut så det blir spännande.
Det ska också bli roligt att jobba, på riktigt, igen. Det lär väl bli ganska tufft, jag måste ju plugga en del på tyska också. Så vi får väl se hur det känns i december.

Buck Brannaman

Nu har jag gjort som alla andra och sett dokumentären Buck på Svtplay, klart sevärd och tänkvärd. Jag tänkte speciellt på det han sa några gånger i filmen; för att bli en bra hästkarl (eller kvinna då) så måste man kunna kontrollera sina känslor. Jag håller med, detta är grunden till allt, du får inte brusa upp och bli arg, du får inte ta åt dig och du får inte ta allt för personligt. När du blir för känslosam så slutar du att agera på ett lugnt och övertänkt sätt, du blir opålitlig. Jag som har en väldigt reaktiv häst tänker ofta på detta och får mycket träning i att ha tålamod, vara lugn men bestämd och inte lockas att spela med i hans dramer. Just detta, att inte bli för känslomässigt involverad, är något jag blir bättre på ju mer jag jobbar med hästar. Jag får ett annat lugn och känner en säkerhet i att vi kommer komma dit vi ska, jag och hästen, även om vägen är krokig. Den är ändå aldrig rak. När du vet att du kommer nå ditt mål så kan du ta det i din takt utan att stressa.
Att inte vara känslomässigt involverad betyder inte att du inte ska ha några känslor alls, det betyder bara att du inte får låta dem dra iväg med dig och att du måste kunna lägga dem åt sidan när de inte gagnar dig och hästen. En viss stolthet och glädje över hästen är alltid bra att känna, de tenderar till att gå som bäst när du är som nöjdast med dem.
Åter till Buck, sevärd och känslosam, plus att det alltid är inspirerande att få del av liven hos de som har valt hästar som en livsstil.

Igår

Igår blev det trafikträning och löslongering för lilla hästen. Det regnade inte och han var tam som vanligt. Trafikträningen gick jättebra, mamma körde om oss utan att Lifri blev alltför upprörd och sedan gick vi om henne och hon körde bakom oss på väg upp mot stallet. Han vände sig hela tiden om för att titta på bilen men tog det lugnt.
Löslongeringen gick också bra men mot slutet tyckte att han gick ojämnt vilket har fått mig att börja fundera igen. Ibland är det toppen men ibland rör han sig inte helt hundra.

Gamle Skardi har fått skor så jag red honom några varv på volten, första gången på länge han var riden och han kändes pigg och fin.

Vildhäst

Idag hade jag en liten vildhäst när jag kom till stallet. Det regnade och var trist och då brukar Lifri inte vara så medgörlig. Jag fick fånga honom på nåder, och samma gällde med uppsittningen. Jag fick komma upp men han lät mig veta att det bara är för att han är så ädel. Vi red ut med Åsa och Birkir och Lifri var spänd som en fiolsträng. Minsta lilla och han skuttade till. Att styra är svårt när han är så spänd för han går inte att böja. Han skötte sig fint trots allt men på hemvägen var han riktigt trött och började smida i traven så jag klev av och gick sista biten hem. Det tar på krafterna att vara på helspänn.
När jag släppt ut honom i hagen igen så stod jag och kliade honom riktigt länge, på halsen, i ansiktet och i örat. Han njöt för fullt och gick från vildhäst till knähund.
Jag hade rainlegs på eftersom det regnade och vid knät sitter ett kardborrband. Det tog min lilla häst och drog upp, jag kunde inte sluta skratta trots att jag vet att sådant inte bör uppmuntras. Jag fick snabbt mitt straff, fem minuter senare tänkte Lifri göra om succén men fick inte tag i bandet utan bet mig istället i benet. Jag kunde inte bli arg trots att det gjorde ont.

Intressant läsning

Just nu pratas det mycket att forskare har hittat genen som ligger bakom islandshästens gångarter och även att de har kunnat specificera vad som skiljer, rent genetiskt, fyrgångshästar från femgångshästar. Samma genmutation som ligger bakom islandshästens extra gångarter återfinns förstås hos andra gångartshästar men även hos travhästar. Det kanske inte är särskilt förvånande. Här kan ni läsa mer.