Trött, ledsen och besviken

Den här perioden i Schweiz har inte direkt fått någon toppenstart. Jag flög hit två veckor tidigare än jag tänkt eftersom min chef från Island kommer hit och håller kurs. Jag hade verkligen sett fram emot att få rida för honom så jag blev riktigt besviken när Barla berättade att det inte finns plats för mig på kursen. Men det kanske är lika bra för Ára har stått i princip hela tiden medan jag varit borta.

När jag idag tittade in i skåpet så var sadeln, som jag trodde jag fått, borta. De som jag fick den av har flyttat och måste ha tagit den med sig. Jag är inte så förvånad men väldigt besviken då jag verkligen frågade om det var sant att jag fick den plus att vi pratat en hel del om att jag kanske skulle ta med den till Sverige i december. Jag tycker att de åtminstone kunde sagt att de ångrat sig.

Det värsta av allt fick jag höra när jag just hämtat Ára från betet, jag var så glad att se henne, jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om henne.

Ewald har bestämt sig för att sälja henne och det är en mor och dotter i stallet som vill köpa henne. Jag får ha kvar henne som min tills vi har gjort Brevet II i slutet av oktober. Sen kommer de vilja ha någon som tränar henne ungefär två dagar i veckan så då kan jag få fortsätta rida henne men det blir ju inte direkt samma sak. Det är ju inte min häst och jag har inte råd att ha en till häst så det är ju bara att nicka och vara glad. Lite löjligt är det men det känns som om hjärtat ska brista och en del av mig vet inte om jag vill fortsätta rida henne alls. Men det är klart att jag vill.