Nu har jag gjort som alla andra och sett dokumentären Buck på Svtplay, klart sevärd och tänkvärd. Jag tänkte speciellt på det han sa några gånger i filmen; för att bli en bra hästkarl (eller kvinna då) så måste man kunna kontrollera sina känslor. Jag håller med, detta är grunden till allt, du får inte brusa upp och bli arg, du får inte ta åt dig och du får inte ta allt för personligt. När du blir för känslosam så slutar du att agera på ett lugnt och övertänkt sätt, du blir opålitlig. Jag som har en väldigt reaktiv häst tänker ofta på detta och får mycket träning i att ha tålamod, vara lugn men bestämd och inte lockas att spela med i hans dramer. Just detta, att inte bli för känslomässigt involverad, är något jag blir bättre på ju mer jag jobbar med hästar. Jag får ett annat lugn och känner en säkerhet i att vi kommer komma dit vi ska, jag och hästen, även om vägen är krokig. Den är ändå aldrig rak. När du vet att du kommer nå ditt mål så kan du ta det i din takt utan att stressa.
Att inte vara känslomässigt involverad betyder inte att du inte ska ha några känslor alls, det betyder bara att du inte får låta dem dra iväg med dig och att du måste kunna lägga dem åt sidan när de inte gagnar dig och hästen. En viss stolthet och glädje över hästen är alltid bra att känna, de tenderar till att gå som bäst när du är som nöjdast med dem.
Åter till Buck, sevärd och känslosam, plus att det alltid är inspirerande att få del av liven hos de som har valt hästar som en livsstil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar