Nu är hoppkursen över och jag känner att nu vet jag hur man gör. Jag kanske inte lyckas alltid men jag vet nu hur jag ska rida. Och idag har jag ridit utav bara helvete, jag är helt slut, framför allt mentalt. Träningsvärk har jag också. Jag har varit fokuserad, målmedveten och orädd. Jag har drivit, galopperat varv på varv, hoppat och hoppat igen. Hamingja har varit en stjärna men hon kräver sin ryttare för att hon ska göra sitt bästa. Hon vill helst själv bestämma vart hon ska gå och svänger gärna för tidigt och för snävt så man måste verkligen vara tydlig och tala om för henne att det är det här som gäller, lilla vän. Då är hon toppen.
Jag har varit kursens stjärna och hoppat lite bättre än alla andra. Jag skyller på att jag haft den bästa hästen men det är kanske bara halva sanningen. Jag har under de här dagarna fått lite kläm på när jag måste släppa efter, när hästen måste hoppa av samt blivit bättre på att följa med i språnget. Det är inga höjder det handlar om men Hamingja tar i för kung och fosterland ändå. Ja sen ska man väl inte glömma att jag är den enda deltagaren som inte är hobbyryttare. Även om hoppning inte är min disciplin så gör timmarna i sadeln nog sitt.
Om det inte vore för att jag är helt slut nu så hade jag kunnat hoppa imorgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar