Idag hade jag en liten vildhäst när jag kom till stallet. Det regnade och var trist och då brukar Lifri inte vara så medgörlig. Jag fick fånga honom på nåder, och samma gällde med uppsittningen. Jag fick komma upp men han lät mig veta att det bara är för att han är så ädel. Vi red ut med Åsa och Birkir och Lifri var spänd som en fiolsträng. Minsta lilla och han skuttade till. Att styra är svårt när han är så spänd för han går inte att böja. Han skötte sig fint trots allt men på hemvägen var han riktigt trött och började smida i traven så jag klev av och gick sista biten hem. Det tar på krafterna att vara på helspänn.
När jag släppt ut honom i hagen igen så stod jag och kliade honom riktigt länge, på halsen, i ansiktet och i örat. Han njöt för fullt och gick från vildhäst till knähund.
Jag hade rainlegs på eftersom det regnade och vid knät sitter ett kardborrband. Det tog min lilla häst och drog upp, jag kunde inte sluta skratta trots att jag vet att sådant inte bör uppmuntras. Jag fick snabbt mitt straff, fem minuter senare tänkte Lifri göra om succén men fick inte tag i bandet utan bet mig istället i benet. Jag kunde inte bli arg trots att det gjorde ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar