Idag drog jag med mig Åsa ut i mörkret för att hon skulle få träffa Lilla Vild. Han visade sig inte från sin bästa sida idag. Han var inte så skitig och det gick snabbt att fånga honom i hagen, snäll och rar och Åsa tyckte han var gullig. Däremot var han spänd och slappnade inte av. Det tog mig säkert en kvart att få sitta upp för han var så spänd när jag stod bredvid honom, så fort jag rörde mig så fladdrade han iväg. Så jag pratade, klappade, väntade och provade. Till sist så gick det. Jag kunde naturligtvis suttit upp utan att han stått stilla men det tror jag mest hade förstört. Jag vill ju att han ska vara lugn och fin och stå still. Det är viktigare än att jag kommer snabbt upp i sadeln. Jag kunde ju också bett Åsa att hålla i honom men jag känner att det också hade förstört poängen. Poängen är inte att jag kommer upp och kan rida utan att han känner sig lugn och trygg med att jag rider.
När jag väl var uppe skötte han sig fint men jag red väldigt kort. Jag tror att Lifri kände av att jag var lite till mig över att få visa min fina häst för min syster, alltså att jag inte var helt lugn, och att detta gjorde att han var så spänd. Känslig och uppmärksam.
Åsa tyckte förresten att han verkligen såg ut som en häst för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar