Året som gått

Det har som vanligt varit ett händelserikt år även om det inte alls blev som jag tänkt mig.
Året började med klinikbesök för Lifri pga hälta och hålvägg på höger fram. Hålväggen gick upp långt så det blev boxvila, specialskoning och en lång viloperiod.
I slutet av januari kunde han skos och en månad senare fick jag börja sätta igång honom. I början fick fick han bara skrittas rakt fram och vi fick inte trava förrän vi kunde klara oss utan broddar. Jag hann bara rida några gånger innan han blev halt, varm och svullen i vänster framknä så det blev tillbaka till kliniken men de hittade inget fel och heller ingen hälta. I vilket fall som helst så var det en väldigt tråkig och besvärlig start på året.
Vintern höll i sig länge och först i mitten på april kunde jag skruva ur broddarna och börja trava igen, det kändes fantastiskt!

Lifris hov

I slutet på april åkte jag till Schweiz på en kort visit. Jag hade en del grejer att hämta plus att jag ville säga hej då ordentligt till allt folket jag lärt känna där. När jag ändå var nere hjälpte jag till med deras gaedingakeppni, det var naturligtvis roligt.
Höjdpunkten var ändå att få rida Ára igen, hon var sig precis lik och jag saknar henne mycket. Áras familj var mycket nöjd med att jag tyckte att hon fortfarande är lika bra och inte har blivit förstörd. De har blivit lite som en extra familj till mig och jag blev bjuden på en mycket trevlig middag hemma hos dem.

Tävlingsarbete

Så här glad är jag över att få rida Ára

Under våren höll jag även en del ridlektioner och det var mycket givande, hoppas bara att mina elever känner likadant!

Sommaren började lite sorgligt. Vår första häst, Skardi, föll ur ännu mer när hästarna släpptes på bete och vi bestämde oss för att ta bort honom. Den 4 juni lämnade han oss efter 23 år som älskad familjemedlem, 31 år gammal. Det var honom jag lärde mig rida på och vi har haft mycket skoj tillsammans.

Skardi

 Sista juni flög jag äntligen till Island och Saltvík igen. Jag stannade en månad, hade fantastiskt roligt, red fantastiskt fina hästar och träffade både gamla och nya vänner. Roligast var att pappa och syster kom och hälsade på och red en långtur med oss. Och naturligtvis att jag precis i slutet på långturen fick en häst! Skuggi är min favorit sen sist jag var där och nu är han min! Bjarni gav honom till mig för att jag jobbat hårt under alla mina somrar där, för att det är fint att se vilket band vi har till varandra, för att jag alltid trott på honom och för att vi förtjänar att vara tillsammans. From my heart to yours... några av de finaste orden jag hört.

Åsa och pappa på långtur

Jag har fått en häst!

 Väl hemma igen i augusti var det snabba ryck och Lifri och Birkir flyttade från Stenhugget till Stensunda och blev boxponnyer. Det har fungerat förvånansvärt bra och mest överraskad är jag över att Lifri så snällt har låtit sig hanteras av de andra i stallet.

En del saker blev ju inte som jag tänkt mig och det har till exempel inga tävlingar för mig och Lifri men kanske nästa år istället!
Jag har faktiskt inte heller trillat av en enda gång i år, trots gott om möjligheter! Lifri har däremot bjudit på några skenturer och Skuggi har lärt sig att stegra. Så det är bara min egna hästar som betett sig illa.

Årets favoriter är:

Skuggi, min nya häst! Saknar honom enormt mycket!

Lifri, min knäppa häst! Livet tråkigt utan honom.

Alberto, så skönt drag i den hästen.

 Skardi förstås.

Hestar á heimleið

Saltvíks hästar är på väg hem...

Matbrist?

Vi har haft lite krångel med hästmaten de senaste dagarna och jag har hållit på och tjatat för fullt på stallchef och andra som möjligtvis kan göra något åt situationen. På juldagen öppnades en ny rundbal hösilage och sedan dess har Lifri och Birkir knappt velat äta. Eftersom Birkir äter i princip vad som helst så trodde jag på en gång att det var fel på fodret. Alla andra hästar har däremot käkat som vanligt så det har varit svårt att få andra att hålla med och förstå vår oro. I vilket fall som helst så gick stallchefen med på att om de fortfarande inte åt som vanligt idag så skulle vi få öppna en ny bal. Idag fick en av de andra hästarna kolik så nu är fodret kastat, äntligen! Trist att det ska bli så bara men skönt att våra hästar inte äter vad skit som helst. Balen kommer vi lämna tillbaka, får se hur det går med det.

Annars så har Lifri gått och tappat en sko för första gången, jädrigt irriterande!

Fullt upp

Nu har jag haft fullt upp med julen och förberedelser för den men mycket annat också, så ni får ett GOD JUL i efterskott.
Pojkvännen har fått sin tredje lektion (och överlevt) och Lifri har tränas som vanligt. Lifri har känts jättefin på sistone, rör sig fint och är lugn och stabil. Eller han har ju fortfarande lite mer energi än de flesta men det är fullkomligt hanterbart och vi har roligt ihop. Det går så bra faktiskt att jag vågat anmäla oss till en kurs. Så i slutet av mars åker vi till Stångberga och tränar för Hinni. Vi har stått på reservlistan i minst ett halvår och äntligen fick vi plats! Så det ser jag fram emot.
Annars så fortsätter det som vanligt i stallet, vi har julpyntat lite och vi har en tjej som hjälper oss lite ibland, hon har fått borsta Lifri några gånger och det har gått bra. Tyvärr så litar jag inte riktigt på honom så hon får inte rida som det är nu. Han kräver en väldigt van ryttare. Trots att han nu lugnat sig så är det ju en hel som kan få honom att fara iväg, även en bra dag.

Lite julpynt

Och så ponnyn i stallet förstås...

Andra lektionen

Pojkvännens andra lektion såg först ut att bli inställd eftersom Birkir var helt vild (!) på stallgången vid borstning. Det är inte likt honom och jag blev lite orolig men det visade sig att Birkir bara var kissnödig och inte ville kissa på stallgången. Det blev han tvungen till för vi fattade ingenting.

Andra lektionen blev sitslongering. Pojkvännen fick göra diverse övningar på hästryggen och han fick även trava en hel del. Jag tycker att det är bra med sitslongering eftersom ryttaren då kan koncentrera sig på vad den själv gör och bara följa med. Naturligtvis är det särskilt bra när det är en ovan ryttare som behöver lära sig hur den ska göra för att följa hästens rörelser.
Det gick bra och var riktigt roligt, jag tror att vi båda skrattade så vi kiknade vid åtminstone ett tillfälle. Tur att Birkir är snäll.

Ny stallplats?

Nu håller jag så smått på att leta ny stallplats. Vi trivs egentligen bra på Stensunda men kommer behöva flytta till våren/sommaren. De har nämligen fått detaljplanen på det nya stallet godkänt och när det är färdigbyggt så rivs det gamla stallet som vi står i nu. Detta kommer betyda att de billiga stallplatserna försvinner och då har vi inte längre råd att ha hästarna där. Tråkigt men sant. Så det är väl dags att se sig om efter nytt.
Om det är lösdrift eller uppstallat spelar inte så stor roll faktiskt men fri tillgång är inte ett alternativ. Belyst ridbana är ett måste men annars har jag nog inte så många krav faktiskt. Ju närmre desto bättre och går det att åka kommunalt så är det ett stort plus, att ta bilen blir så dyrt. Annars så är stämningen i stallet viktigast. Att det är lugnt och fint och att folk är trevliga.

Annorlunda longering

Idag hade jag med mig pappa till stallet för att hjälpa mig lite grann. Han fick longera Lifri medan jag satt på. Jag ville prova att vifta på armarna lite så att han vänjer sig vid att man rör sig när man sitter på. Det gick fint och han reagerade mer på pappa än på mig men det märktes att han tyckte det var konstigt alltihop.
Eftersom det gick så bra ville jag prova en annan sak också. Jag ville prova att ta på honom bakom sadeln när jag red och då blev det fart på hästen. Jag höll fast mig med ena handen så jag satt stabilt när han kastade sig iväg. Efter ett tag lugnade han sig i vänster varv och han stannade till och med så jag kunde klappa ordentligt på hans rumpa. I höger varv var han mer spänd och det gick inte lika bra.
Det var en märklig känsla att sitta på min häst när han longerades. Det var faktiskt ganska skönt att kunna hålla i sig med båda händerna när han rusade iväg utan att behöva bekymra sig över var han tänker ta vägen.
Efter vi var klara med att överraska hästen så visade jag pappa lite hur Lifri travar nu för tiden och han tyckte att det såg mycket fint ut.

Ut i skogen

Idag red vi ut, jag och ponnyn. Trots att han stått sedan i fredags. Vi har blivit modiga. Nä, han har känts så lugn och harmonisk på sistone att jag kände att det inte skulle vara några problem. Det var det ju heller inte. Jag gjorde däremot missen att rida bort mot Infra City utan att tänka på att folk nog fortfarande jobbade på industrierna längs vägen där. Klockan var ju inte fyra ens men det var ju mörkt... Så där var det svårt att ta sig förbi, jag fick kliva av och gå faktiskt. Annars var det en bra tur. Vi red lite trav och tölt också men mest skritt. Vi var nog ute i hela 45 minuter och Lifri var ganska svettig när vi kom tillbaka trots det lugna tempot. Men det var ju varmt också. Sedan så fick han ju en del att titta och tänka på på vägen.

Nytt projekt

Jag har börjat på ett nytt projekt. Det är inte en ny häst utan projektet är att lära pojkvännen rida. Han har knappt sett en häst på nära håll innan han träffade mig och har väl suttit på en shettis någon gång och så på Birkir en gång. Innan idag alltså. Nu har han bestämt sig för att han vill lära sig rida så jag hjälper förstås glatt till. Syster är snäll och lånar ut Birkir till detta ändamål.
Idag fick han sin första ridlektion. Han fick rida runt i skritt på ridbanan och öva på att svänga och stanna. Mot slutet blev det även trav eftersom pojkvännen så gärna ville prova att rida lite fortare. Både han och hästen skötte sig bra. Birkir var pigg och framåt, inte så seg som han kan vara när han har chansen. Att svänga var inga problem men halterna var lite svårare att få till, det tog en liten stund innan Birkir stannade men även det blev bättre efter en stund. Överlag gick det väldigt bra och nästa gång blir det nog lite sitslongering.

Magisk kväll

Igår hade jag en fullkomligt magisk kväll tillsammans med min häst. Jag kvällsfodrar ju på fredagar så jag var i stallet sent och red efter 20. Vid den tiden har vi nästan alltid ridhuset för oss själva, så också igår och det var knäpptyst där inne. Lifri skrittade på fint, rörde sig genom hela kroppen med stora kliv. Energiskt och avslappnat. Vi red lite volter och serpentiner i skritt och sedan provade jag att trava. Först sköt han ju iväg som en kanon men jag har tänkt väldigt mycket på hur jag ska göra i sådana situationer. Först och främst så har jag tänkt att jag faktiskt måste bli bättre på att säga till honom vilket tempo som gäller och om inte det fungerar så måste jag våga rida på tills han lugnar sig och det fungerar. Så jag bromsade helt enkelt och då bytte han gångart men jag red på tills det blev trav igen. Vi gjorde likadant i båda varven och han travade jättefint. Eftersom han var så lugn och harmonisk så provade jag att galoppera också. Det gick hur bra som helst. Han gick lugnt och fint i en stadig, rund galopp. Vi red varv på varv på varv. Hur roligt som helst hade vi och Lifri frustade nöjt efteråt. Det är första gången på länge som vi kunnat galoppera på det viset så det känns som om att vi äntligen är på gång nu.

Försummad

Nu är det inte bara bloggen som är försummad utan senaste veckan har även Lifri varit lite försummad. Min katt har nämligen opererat bort tumörer så jag har inte haft tid och ork för lilla vild. I lördags förbarmade mamma sig över honom och han blev borstad och promenerad med och igår släppte jag honom så att han fick springa av sig och arbetade lite vid handen. Så idag red vi en sväng i skogen och det gick fint. Ska försöka rida igång honom ordentligt nu och komma ihåg att alltid vara koncentrerad så att  vi förhoppningsvis undviker incidenter.

Lilla prinsen

Nu bloggar jag dåligt för att jag inte har något roligt att skriva faktiskt. Lifri håller på och krånglar som vanligt. Han har blivit något bättre i ridningen men helt hopplös för de andra i stallet att hantera. Han går undan och vägrar låta sig fångas om kvällarna, förutom av mig och Åsa. Det skulle vara roligt att säga att han åtminstone är skitkul att rida men det är han faktiskt inte. Vi fortsätter och kämpar på med samma saker som vanligt (Lifris psykiska problem mestadels) och det går väldigt långsamt framåt. Jag övar på mitt tålamod och förmåga att låta bli att engagera mig så förbannat mycket känslomässigt. Tänker att allt får ta tid och att det inte spelar någon roll att vi inte kan göra alla de saker som andra kan. Men det vore lite lättare att verkligen känna så om jag hade en annan ridhäst att sysselsätta mig med när prinsen är knäpp.
Försöker att tänka på bra saker. På hur mycket det gått framåt jämfört med för två år sedan. På hur fantastiskt skönt det är med ridhus. Hur bra det är med individuell foderstat och hur skönt det är att hästen inte går med lera och gammal skit upp till knäna. Hur fin han är när han sätter den sidan till och på hur mycket jag utvecklas och lär mig. Men just nu vill jag nog bara rida lite. Galoppera och rida volter. Rida ut utan att tänka efter. Sådana saker.

Senaste veckan

Lifri har känts bättre nu efter massagen, mer avslappnad i ridningen plus att jag tycker att han rört sig bättre. Så jag har ridit på lite mer, inte bara skritt alltså, och det fungerar utmärkt. Igår var han dock lite seg och tung så idag blev det promenad. Men det känns roligt igen, som om vi är på rätt spår. Men inte är han lätt min lilla häst. Jag har börjat märka att han verkligen inte tycker om när jag försöker bestämma alltför mycket, då blir han väldigt spänd.

Jag har ridit Birkir lite på sistone och det har varit jätteroligt. Birkir är välriden och i god kondition och riktigt, riktigt rolig att rida. Jag kan galoppera i god fart på honom och sedan tvärnita. Han töltar fint med goda lyft och det är roligt att verkligen få rida ordentligt. Det saknar jag med min knäpphäst.

Jag drömde om Skuggi inatt faktiskt. Det vore skönt att ha honom hemma hos mig.

Lifri i ridhuset

Som ni ser så släppte jag lös min vilde i ridhuset idag så att han fick springa av sig. Det verkade uppskattat. När han går så här fattar jag inte hur jag ibland kan tro att det är något fel på honom.
Ett tips är att ha ljudet på när ni tittar på filmklippen.

Massagen

Igår masserades Lifri och det verkade han tycka om. Inga konstigheter hittades. Han är lite stel på insidan av låren och lite öm på sidan, långt bak, men inget farligt direkt. I övrigt så var han väldigt liksidig och hon tyckte att han hade bra ryggmuskler och bra rumpmuskler. Jag blev rekommenderad ett kosttillskott som heter Tryptovit som tydligen fungerar väldigt bra på en del hästar för att lugna ner dem. Jag blev även rekommenderad att kolla tänderna men det har jag ju redan planerat. Det verkar tyvärr som om man måste åka in till klinik för att få en bra tandläkare.

Idag skrittade vi i skogen och han kändes jättefin. Pigg men avslappnad. Han skrittade med stora steg genom hela kroppen. Han blev fakiskt svettig. Förhoppningsvis fortsätter han att kännas så här.

Ridhuset

Idag red vi i ridhuset för första gången. De har ju bytt underlag och satt upp ny, fin sarg så ridhuset har ganska nyligen blivit ridbart. Det är dock fortfarande två hål i sargen så vi tog det lugnt så att vi inte skulle trilla ur.
Det är andra gången vi är i ridhuset, kanske andra gången i ett ridhus någonsin för Lifri. Första gången promenerade vi runt i sällskap av Birkir.
Lifri var naturligtvis lite spänd och skuttade runt lite innan jag fick sitta upp men sedan gick det bra. Han skrittade raskt runt och det tog en stund innan han lugnade ner sig lite. Han spenderade mycket tid med att titta på den snygga hästen i spegeln men efter en stund kunde jag rida lite också. Det blev lite volter, inget mer avancerat, och vi avslutade med att Lifri fick gå med näsan i backen och lukta på sanden.
Jag gillade att vara i ridhuset, det är så lugnt och tyst där så jag hoppas att vi kan jobba en del där inne framöver.

Promenad

Idag blev det promenad i regnet. Lifri har stått båda dagarna i helgen och då vill jag inte rida, han blir så laddad. Han har överlag varit väldigt knepig på sistone och jag har backat några steg i träningen. Dels för att jag vill kolla upp att han är helt okej och dels för att fundera över hur jag ska hantera utmaningarna på bästa sätt. Förutom att han varit väldigt opålitlig i ridningen så har han bestämt sig för att han inte alltid vill följa med de andra tjejerna i stallet in på kvällen. Det har hänt att jag behövt åka dit och hämta in honom själv. Så just nu är han lite besvärlig.
Men på onsdag ska han få massage, jag vill mest kolla igenom om han har ont någonstans för att sedan kolla upp eventuella problem på klinik. Sedan håller jag på att leta tandläkare också men det är ju inte så lätt. Några tips?

Rodeo

Idag lekte skrutten rodeo i hagen när jag kom till stallet. Han for runt som en tok och gjorde helt galna luftsprång och försökte få igång farbror Birkir men det var inte så lätt. Birkir var tvärsur och sa bestämt ifrån men det hindrade inte Lifri från att bita honom lite här och där och sedan fortsätta och köra sitt eget race.
När jag tog in honom var han faktiskt svettig. Han var ju snäll  som ett lamm att rida förstås. Det blev en skrittruna i mörka skogen.

Två år

Idag är det två år sedan jag fick Lifri. De åren har gått fort. Jag skulle vilja säga att vi hunnit med mycket men det har vi ju egentligen inte. Allt med Lifri går långsamt framåt. Det är några saker som det blivit verkligt stor skillnad på sedan jag fick honom.
Först och främst är det hur han är att hämta i hagen. I början visste jag inte om jag skulle kunna fånga honom och nu vet jag att det inte är några problem. Han låter sig till och med hämtas in på kvällen av de andra i stallet, för det mesta i alla fall.
Något annat som verkligen blivit bättre är hur han beter sig när jag sitter upp. För två år sedan kunde det ta mig en kvart att ta mig upp i sadeln. Lifri steppade runt och kastade sig iväg och var allmänt spänd. Nu står han alltid blickstilla, på långa tyglar, och låter mig sitta upp.
Ridningen har ju också gått framåt. Nu för tiden kan vi rygga och göra framdelsvändningar samt rida i fyra gångarter. Han är fortfarande spänd ibland och inte alltid så lätt men jag älskar honom ändå!

 

  

 

Spanska ridskolan

Jag har ju glömt att skriva om Spanska Ridskolans besök i Globen, jag var ju där med familjen och såg lördagsuppvisningen. Vi hade riktigt, riktigt bra platser. Vi satt faktiskt på första rad och kunde höra hur hästarna andades trots musiken. De första numrena tyckte jag faktiskt mest såg lite pressade ut. Visst var de duktiga både hästar och ryttare men det såg krystat och glädjelöst ut men andra halvan var bättre. Det var ett fantastiskt nummer där det bara var ett ekipage på banan, de såg båda så otroligt stolta ut, det var vackert att se. Sedan  var det fantastiskt att se numret med skolorna över mark. Dels var hoppen fantastiska att se men framför allt var det roligt att se hur de red runt självständigt och laddade upp inför sprången. Det var en sådan enorm energi och lekfullhet.
Eftersom jag satt längst fram passade jag på att fota lite. De flesta blev dåliga då ljuset var för dåligt och hästarna för snabba men jag bjuder på några smakprov.

Välkomst kadrilj

De bruna hästarna var fantastiskt fina

Piaff

Lång tygel

Spegelritt

Arbete vid handen

Avslutningskadriljen

Stensunda

Jag har ju inte lagt in några bilder på "nya" stallet innan så här kommer några stycken.

Lifri i sin hage

Fikarummet

Stallgången

Spolspiltan, ej för vinterbruk!

Vårt stall utifrån, 5 boxar

Yay!

Hästjäkeln dricker ur vattenkoppen! Äntligen! Lifri och Birkir har ju vattenkopp i hagen och i vinter är det den enda frysfria vattenkällan så jag har oroat mig en hel del eftersom Lifri envisats med att inte dricka där ur. Tidigare var han rädd för ljudet som blir när man trycker ut vatten men det har vi tränat bort. Han har förstått att det kommer vatten ur vattenkoppen men inte tryckt på knappen. Men idag såg jag honom. Jag har varit lite hård och tagit ut vattenkaret ur hagen nu när det inte är så varmt längre och det gav tydligen resultat. Jag tror att jag lyckades se hans första försök faktiskt. Birkir hade druckit och Lifri gick dit och drack upp det som var kvar i koppen och sedan stod han där och bökade lite. Det såg ut som om han kom åt den av misstag först för han såg lite chockad och förvånad ut men han listade snabbt ut hur det gick till. Så skönt!

Longerade Lifri med dubbla linor idag och det var väldigt svårt att få trav. Han var överlag väldigt spänd och pep och skuttade i början. Tölta kan han ju i alla fall. Så han har töltat och töltat och töltat. Lite trav fick jag också men min tanke var ju att verkligen jobba med traven idag. Jag får göra det på ett annat sätt helt enkelt för jag känner att han verkligen behöver trava ordentligt.

Skoning och uteritt

Idag skoddes Lifri, första gången i år med vanliga skor. Hålväggen är i princip borta och han behöver inte ha franska järn längre. Som vanligt var han en ängel att sko.
Efter skoningen red Åsa och jag ut tillsammans. Vi red till Jästfabriken och Lifri var tyvärr väldigt spänd. Det är ju bara andra gången vi rider där och det finns mycket att titta på. Som joggare och papperskorgar. Vi mötte även en moppe och det var ju katastrof. Så tyvärr blev det mycket pass men traven är starkare nu och han kan trava långsamt. När vi kommit igång så var även tölten bra så visst går det helt ok nu.

Infracity

Ikväll red vi till Infracity, alldeles själva. Det betyder genom skogen och sedan ut på en fin promenadväg. Utsikten är väl kanske sådär (bakom ett industriområde) men underlaget toppen. Så det blev både trav och tölt i lite högre tempo. Nu börjar vi hitta till det tempot i tölt där Lifri bara flyter på, det känns bra. Sedan red vi in i skogen igen och höll ett hyfsat högt tempo där med. Han var rolig att rida, mycket energi och flöt fram fint men ändå fullt reglerbar. Vi såg även en luftballong gå ner på ängen bredvid skogen men det bekom inte Lifri nämnvärt.

Det verkar som om Lifri och Birkir kanske kommer få byta hage. Det känns så där, vi har ju blivit bekväma med att ha hästarna jättenära stallet även om den andra hagen inte är mycket längre bort. Som jag förstod det är anledningen till att de vill ha våra hästar där att vi ofta är där tillsammans så att våra hästar sällan står längst bort själva. Plus att de inte hetsar upp sig om de blir ensamma kvar heller. Praktiska ponnyer helt enkelt.

Long time

Nu har jag blivit extremdålig på att blogga. Det beror inte på att jag inte rider och tränar för det gör jag förstås som vanligt. Det går framåt också. Jag har galopperat flera gånger på ridbanan utan missöden. Böjning och ställning fungerar nästan jämt och till och från är Lifri som en startklar raket. Annars så har vi för tillfället problem som hänger ihop med att Lifri är femgångare plus lite spänd av sig. Det blir gärna pass för tillfället och galoppen är inte ren om det inte går fort. Lifri tycker traven är överflödig men den blir finare och finare. Tölten börjar lossna på riktigt när jag ridit en stund och han lättar och kommer upp från bogarna.

Lifri har förresten fått en beundrare i stallet. Häromdagen bjöd hon honom på en bit banan och det var det godaste han någonsin smakat. Några dagar senare stod det ett paket hästgodis med banansmak i mitt skåp när jag kommer till stallet. Jädrigt gulliga stallkamrater vi har!

Torsdag

Lifri har hållt sig i skinnet de senaste dagarna. Jag har tänkt om lite gällande vår träning och nu kör vi lite hårdare helt enkelt. Lite mer tölt och trav, lite längre ridturer och högre krav i största allmänhet. Nu orkar han ju uppenbarligen.

I tisdags red Åsa och jag till Jästfabriken, en jättefin väg längs vattnet. Lifri gick utan problem över två träbroar och såg bara måttligt förvånad ut när han blev omsprungen av joggare. Jättetrevligt var det så vi ska verkligen försöka hinna med att rida ut tillsammans minst en gång i veckan.
Idag red jag själv i skogen. Jag red på lite mer än vanligt, både trav och tölt och nu går han rent och fint i traven. Han lyssnar lite dåligt på hemvägen och jag tror att det är en bra idé att börja öva på att rida så långsamt som möjligt i skritt så att han verkligen lyssnar och sansar sig.

Öh nej.

Jag och Lifri behöver inte jobba på att få upp energinivån. Det finns energi minst sagt. Igår red vi på ridbanan, värmde upp lite ute och då var han ju lite stissig. Det gick fint att få honom att böja sig på ridbanan och jag var allmänt nöjd med honom. Han blev lite rädd när lite sand sprätte upp på några plastgrejer utanför staketet men lugnade sig snabbt.
Av någon anledning så tyckte jag att det var dags att galoppera lite. Det ångrar jag ju i efterhand. Lifri brände på som sjutton i vänstervarv och tyckte att livet var toppen. Lite väl fort gick det nog men ridbanan är stor så det går att svänga ändå. Trots att det var lite si och så med kontrollen så ville jag galoppera i andra varvet med. Det gick ju också fort som attan förstås. Nu är det så att vår ridbana inte är en vanlig fyrkantig ridbana utan på tre ställen öppnar den upp sig, på två ställen mot några otäcka terräng-hinder. Ett är en slags trappa som det nog går att hoppa upp på med en stor häst och ett är en torrgrav med ett litet hinder över. I vänstervarv är det liksom lätt att glida in mot dessa hinder om man inte svänger ordentligt. Så där satt jag och försökte svänga för att inte krascha in i trappan och göra mig illa, runt ett varv och försöka undvika torrgraven och att hästen bryter benen, runt ett till varv, hur fan ska det gå? Inne på mitt tredje varv började jag undra hur länge jag skulle sitta kvar. Min lilla häst var helt ostyrbar och verkade ha dålig koll på vart han sprang. Jag var ju tvungen att svänga och ta kraftigt i innertygel för att inte hamna i hindrena och emellanåt försökte jag aktivt sakta ner men Lifri reagerar dåligt på inverkan när han är spänd. Dvs att han bara sprang fortare. Så på tredje varvet, efter jag undvikit att krascha i hindrena och hade rakan framför mig, så sansade jag mig, verkligen ställde mig upp och avlastade ryggen och gav honom lösa tyglar. Sedan kunde jag sakta ner igen och skritta på långa tyglar. Något skakig kände jag mig. Jag tror inte att jag galopperar igen förrän jag kan vara på ett helt inhägnat område utan massa otäckheter att krascha in i.

En månad

Nu har våra hästar stått en månad på Stensunda och vi trivs bra och börjar känna oss som hemma. För mig som har jobbat mycket i stall är det ganska mysigt att mocka och fixa till min häst. Åsa och jag brukar turas om så att vi inte behöver vara i stallet varje dag. Fodringarna funkar också bra och alla hästar är lätthanterliga.
På ridbanan behöver vi sällan trängas. Jag är i och för sig där väldigt udda tider men även på kvällen finns det möjlighet att härja själv där. Ridhuset är inte riktigt färdigt inuti (de har blivit  tvugna att byta underlag) så det har vi inte provat än. Men det blir klart under hösten.
Lifri är lugn som en filbunke och ingen av de andra i stallet har några som helst problem med att hantera honom. Birkir är som vanligt stencool och båda hästarna har utan problem anpassat sig till att stå på box.
Tyvärr har jag fortfarande inga foton att lägga upp därifrån men jag får väl bättra mig!

Det går framåt

Nu börjar det äntligen kännas som om det går framåt för Lifri och mig, som om träningen börjar ge resultat. Han har ju varit stel och ovillig men nu börjar det lossna. Han travar rent och svävet är tillbaka. Han kan gå böjd på volt och energin börjar återvända. Att näst intill vila i en månad har inte varit bra för honom alls plus att han flyttat och i samband med det blivit lite dålig i magen. Nu fäller han päls som sjuton också. Så jag förstår om han inte varit på topp. Men nu börjar allt återvända som sagt.
Det släppte på riktigt när jag tänkte på hur jag gjorde när jag försökte få honom att böja sig och hur jag istället borde göra. Jag har alltför mycket fastnat i att han ska göra som jag säger och helt enkelt försökt böja honom för aktivt. Nu ber jag honom försiktigt att böja sig, väntar och ber igen tills han faktiskt gör det. Det fungerar mycket bättre men kräver tålamod från min sida. Lifri är ingen häst som går att pressa, då blir han helt på tvären.

Jag har en tydlig träningsplan för oss två och just nu har fokus varit att mjuka upp Lifri, få honom att ta i jämnt med båda bak och därigenom få honom att reagera bättre på hjälperna. Jag kommer nog fortsätta fokusera på det ett tag till och sedan misstänker jag att vi behöver jobba med energinivån. Veckoarbetet brukar jag lägga upp så att jag arbetar honom avsuttet två gånger i veckan, det kan vara longering, arbete i repgrimma eller med bett och tygel. Jag tycker att det är lätt att variera även det avsuttna arbetet, vid det här laget har ju vi båda en hel del i vår repertoar.
Jag brukar rida på ridbanan en gång i veckan, då blir det mest skritt och volter men vi brukar vi in lite trav och tölt också.
Sedan rider vi ut i skogen. Just nu har det bara blivit just skogen på uteritt eftersom jag tycker att det är bra för att mjuka upp och stärka hästen.
Vanligtvis får Lifri vila en eller två dagar i veckan och vi arbetar nog bara en dryg halvtimme åt gången just nu men det är nog dags att öka längden.

Flyt!

Idag hade jag så jädra flyt att träffa på en av stallkamraterna när jag var på väg från stallet, det visade sig att hon väntade på hovslagaren! Eftersom jag inte fått tag på min så väntade jag med henne och det var det värt! Han fixade snabbt till skon och slog på den på nytt. Så var det problemet löst.

Innan detta så tömkörde jag Lifri samt longerade med två linor. Innertömmen fäster jag då inte i gjorden utan den går direkt till handen för en mer ställande effekt. Det gick riktigt, riktigt bra. Till att börja med så är Lifri inte längre bakskygg. Sedan så travar han jättefint (och rent) på volt med två linor. Så länge jag kan hålla honom lite böjd arbetar han jättebra och höjer ryggen. Riktigt fint såg det ut så jag är glad.

Oj då!

Red en runda i skogen idag och red nog lite väl fort. Lifri är ibland något obalanserad i trav och idag trampade han sig. När jag kom tillbaka kollade jag honom ordentligt (tyckte jag) men när jag skulle ställa ut honom i hagen så såg jag att han saknade två söm i höger framsko. Fel hov att krångla också! Men helt handikappad är jag ju inte så med lite hjälp lyckades jag fixa fram söm och egenhändigt slå i nya i de tomma hålen. Nitade riktigt snyggt om jag får säga det själv, särskilt om man betänker att jag inte hade rätt verktyg. Tyvärr blev skon något vågig så jag får ringa hovslagaren imorgon och be honom komma ut och fixa. Jag vet ju vad han kommer säga... Han kommer gnälla och säga att franska järn är jävla skitskor, nästa gång blir det vanliga skor i alla fall. Men problemet är fixat så att Lifri kan gå ut i hagen i alla fall.

Träningen fortsätter

Idag blev det ridning på ridbanan. Vi värmde upp från marken med voltarbete och fortsatte uppsatt. Det gick riktigt bra till att börja med men jag har lätt för att be om lite för mycket. Efter ren stunds ridning så blev Lifri lite motig och då kan jag inte längre få honom att böja till höger. Men annars så gick det bra. Till och med traven fungerade bättre nu. Så det går framåt just nu.

Vaccinering

Idag har Lifri blivit vaccinerad, det blev stelkrampsspruta den här gången också. Det är skönt att han är så lättstucken, han skötte sig exemplariskt.
Jag passade på att fråga vad det egentligen är som gäller med ridning efter vaccination eftersom jag hört så många olika bud. Veterinären sa att det är bra om hästen får röra på sig men att man inte ska rida så hårt tre till fyra dagar efter vaccinationen. Så vi följer den rekommentadionen och gav oss ut på en halvtimmes tur i skogen, mestadels skritt. Lifri var pigg och fin, han börjar kännas bättre nu.

Idag

Idag har jag jobbat Lifri från marken och longerat Birkir. Sedan har jag kvällsfodrat också, det går riktigt smidigt tycker jag.
Lifri fick jobba mycket böjda spår och öppna. Han börjar bli starkare nu, rör sig mer obehindrat och är inte lika stel.
Birkir fick jobba mest i trav, öka och minska volten plus öka och minska tempot. Lite seg var han men det gick bra ändå.
Jag känner mig enormt effektiv som orkade med båda hästarna idag.

Fin häst!

Skuggi och jag på stranden vid Saltvík sommaren 2011

Tänkvärt

Jag såg denna bild på facebook och tyckte att texten var verkligt tänkvärd, även för oss som inte har dressyrhäst. Som ryttare gäller det att träna och stärka hästen, att låta den nå sin potential, utan att kuva den och ta bort dess vilda natur. En häst måste få vara fri för att vara riktigt vacker. Tyvärr är det alltför ofta som ryttare får för sig att hästen måste ändras, de måste tämjas, lugna ner sig och lära sig vem som bestämmer. När det egentligen är ryttaren som måste lära sig att rida, hantera hästen och motivera den till samarbete. Jag tänker ofta på detta eftersom Lifri emellanåt har något fruktansvärt mycket energi. Många skulle tycka att han behöver lugna ner sig men jag känner att det är jag som måste lära mig att hantera detta. Jag måste träna honom och lära mig att rikta energin, hjälpa honom att bli så vacker och stark som han kan. Detta är något som vi gör tillsammans, ett gemensamt mål som vi båda har intresse i. Ridning är att samarbeta.

Fixa ridhus

Idag har jag och Åsa hjälpt till att fixa i ridhuset. De håller på att göra om inuti, dränera och lägga nytt underlag och nu bygger vi ny sarg. Så jag har målat spont till sargen plus märkt upp var skruvarna ska in och Åsa har satt upp den och dragit i skruvar. Riktigt roligt faktiskt plus att det ska bli roligt att rida där när vi är klara. Lite extra roligt att kunna säga att vi varit med och byggt sargen.

Efter det fixade vi i ordning till våra hästar och red en sväng i skogen. Åsa fortsatte på ridbanan men jag tyckte att det räckte för Lifri. Så jag mockade ur hagen istället. Skönt att vara flitig.

Långturen - Fjärde dagen

Dagen började med lite sightseeing. Vi åkte till Europas kraftfullaste vattenfall; Dettifoss.

Vi red tillbaka längs samma väg längs sjön som vi kom på dagen innan. Här passar hästarna på att dricka lite.

Vår kock kom med fika vid lunchpausen!

Åsa med Milla, en av favoriterna och dagens andra häst.

Vi väntar medan gubbarna kollar var det är bäst att rida över floden. Trots detta så blev vi alla ganska blöta.

Skuggi! En bra häst att korsa floder med då han är hög.

Våra fina hästar.

På kvällen var vi tillbaka på Saltvík.

Gammalt inlägg

onsdag, juli 27, 2011

Jag tror jag är kär!

Skuggi! Så underbar! I början tyckte jag inte alls om honom men nu är han så härlig, och snabb! Vi dundrar fram över fälten och idag hoppade vi ett litet dike som helt plötsligt uppenbarade sig framför oss ( i en väldig hastighet). Vi var ute och busred med gänget på Saltvik, jag och Jules på våra tokiga hästar, Ursina på Seydur och Sigga på Skjona. Galopp över fälten och en tur ner på stranden. Skuggi var framåt och inte alltför nervös, i slutet av turen hittade jag även bromsen. Han blir bara bättre och bättre. Nu måste vi bara jobba på tölten. Jag tror att jag ska säga till Bjarni att jag vill ha med honom på långturen nästa vecka.

kl. 22:41 Inga kommentarer:

Tråkigt

Jag har känt mig lite oinspirerad vad gäller bloggen på sistone. Det händer liksom inte så mycket. Jag och Lifri tränar på. Det går sakta men säkert framåt. Han har tappat mycket medan jag var iväg på Island och det känns lite halvtråkigt att kämpa sig tillbaka. Just nu tänker vi fokusera på skritt i skogen. Upp och ner och kringelikrokar för att mjuka upp och stärka honom. Blandar lite med avsuttet arbete på ridbanan med samma tema, mjuka upp och stärka, mycket arbete på böjt spår helt enkelt. Sedan så hoppas jag att han kan ta i jämnt med båda bakbenen i trav igen.

Långturen - Tredje dagen

Åsa och pappa med dagens första hästar, Gletta och Ljomi. Och ja det är mycket flugor.

Hästar måste skos innan vi rider iväg.

Lunchpaus i kanten av Ásbyrgi med tillhörande riduppvisning

Nya hästar, Silvra heter den gråa.

Blesi, min eftermiddagshäst!

Längst inne i Ásbyrgi

Ásbyrgi

Nästan hela ridgänget

Hästarna fick vänta medans vi var på sightseeing

Välförtjänt vila innan middagen