Skarpur

Idag kom Barla tillbaka från Island och Saltvík. Jag tycker att det är underbart att höra nyheter därifrån men samtidigt får jag en fruktansvärd hemlängtan, Saltvík är mitt andra hem. Tur att jag åker hem, till Sverige då, nästa vecka.
Barla uppdaterar mig alltid om Skarpur och hur han går för tillfället när hon varit på Saltvík. Skarpur är min favorithäst där och har så varit sedan första året jag var där. Jag såg honom först när vi tog hem hästarna från stora fältet till stallet, vi drev dem med bil. Bjarni pekade på den stora, röda hästen som sprang i täten och sa "Do you see that red horse? You are going to train him" och jag tänkte väl mest wow! Han var så ståtlig. Och jag älskade honom från första stund. I början av sommaren travade han bara, med jättekliv, och folk i stallet skrattade åt mig som skumpade runt på en häst som inte töltade. Men jag skumpade hellre runt på honom än red någon annan häst. Mot slutet av sommaren kom tölten.

Skarpur och jag på långtur 2009

Förra sommaren, två år senare, red jag honom i ökad tölt utan att hålla i tyglarna och med händerna ovanför huvudet.

Skarpur och jag på långtur 2011

Barla talar alltid om att han är jättefin och går bättre och bättre men idag sa hon att han är fullkomligt fantastisk (det visste jag ju redan) och går något otroligt bra. Bjarni kommer aldrig sälja honom (yes!). Det är naturligtvis alltid roligt att ha rätt och jag kommer ihåg första sommaren och vad de andra där sa om honom när jag sa att han var underbar. Ja, jo han är väl en bra ridhäst men inget speciellt. Nu är han något speciellt. Jag är också glad att han blir kvar på Saltvík så jag kan rida honom igen. Sist men inte minst är jag glad för Bjarni och resten av familjen på Saltvík som har en sådan fin häst som de dessutom fött upp själva.

Älskade häst!

Sen så kan man väl önska att jag skulle ha försökt köpa honom första sommaren jag var där, det var många som tyckte att jag borde... I sådana fall hade jag nu haft en topphäst.