Virrvarr

Ja var ska jag börja? Just nu känns det som lite kaos här hos mig. Jag kommer inte få rida Ára på gångartsprovet på Brevet. Eftersom vi varit lite otursförföljda här det sista halvåret så vågar inte Barla låta henne följa med mig till Hestarhof, med transport, uppstallning och allt. Hon är orolig att något ska hända precis innan hon säljs och det orkar hon inte med just nu. (Jag har inte berättat att Kokteill, som hon köpte för att klara sitt prov, är skadad och aldrig mer kommer bli ridhäst.) Vilken häst jag kommer få rida är ännu osäkert men det finns många fina hästar här i stallet som jag kanske kan få låna. Hästar som det kommer vara mycket lättare att göra provet på än Ára. Men grejen är väl att det hade varit roligt att göra det med Ára och nu hade det varit en bra avslutning känner jag också. I vilket fall som helst så ska jag nu börja träna Undrun inför provet och även om jag nog inte kommer kunna göra provet på henne så kanske någon annan kan göra det i framtiden. För dressyren blir det Sveppur och för hoppningen Hamingja.

När vi pratade om det här berättade Barla att Ewald först hade tänkt ge Ára till mig och låta mig ta med henne hem till Sverige. Men Barla sa nej för vad ska jag med henne till? Barla menar att hon är för gammal (hon är 13) och inte tillräckligt bra, gångartsmässigt, för mig. Hon skulle vara en bra ridhäst några år till men tävlingsmässigt duger hon inte till. Det skulle ta för lång tid och för mycket arbete för att kunna tävla henne på en högre nivå. Att höra något sådant känns ganska underligt. Dels för att jag älskar Ára och tycker att hon är perfekt och dels för att jag inte är någon tävlingsmänniska direkt. Samtidigt vet jag att Barla har en poäng, vill jag arbeta med hästar så måste jag också synas och Ára är ingen topphäst. Kanske var det klokt att inte ge mig erbjudandet för jag hade sagt ja. Samtidigt känns världen grym och orättvis när du måste ge upp dina vänner pga sådana saker som benlyft och pengar. Och jag är säker på att jag hade varit lycklig med Ára även om hon kanske inte hade tagit mig dit jag vill. Jag har lärt mig så mycket av henne. Det här är den riktigt svåra sidan av att syssla med hästar lite mer proffisionellt. Ibland måste du göra riktigt, riktigt svåra val. Ibland måste du skiljas från de du älskar trots att ditt hjärta går i bitar. Sådan vill jag ju inte vara. Själva anledningen till att jag vill jobba med hästar är ju för att kunna vara nära de jag älskar, inte att behöva skiljas från dem. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska känna just nu. Kanske är det bra att någon annan har mer ambitiösa planer för mig än vad jag har? Om jag fick välja så skulle jag ju ha fullt av hästar som det inte hade gått att göra någon karriär av...