Höften är bättre idag, mycket bättre. Huvudet är också bättre men jag är helt sinnessjukt trött. Har sovit i princip hela dagen och då var jag inte uppe så sent igår. Har inte varit hungrig och ätit mindre än hälften av vad jag brukar. Men jag blir väl omhändertagen.
Har naturligtvis tänkt på olyckan och känner väl lite att det var mitt eget fel. Jag borde ha varit mer försiktig, jag vet att Máni kan bocka i galoppfattningen. Jag borde inte ha släppt honom helt. Det som kan tyckas lite konstigt är väl att jag kände att vi var så samspelta den dagen, han lyssnade verkligen på mig. Vi hade så roligt och jag släppte honom för att rejsa järnet uppför backen. Jag minns känslan av vild glädje och den enorma kraften innan jag flög. Mer kraft än jag klarade av uppenbarligen. Men innan, då var vi ett.
Jag var inte rädd när jag föll, jag försökte inte ta emot mig. Jag accepterade och förstod att det här var inte bra.
Máni var enormt upprörd efteråt, han mådde inte bra av att jag ramlade av. Han förstod inte att jag omöjligt kunde sitta kvar under sådana akrobatiska konststycken. Det var inte hans mening att ha av mig, det förstår jag. Vi hade ju bara roligt.
Jag tror jag ska gå och hälsa på honom imorgon. Jag har inte varit i stallet sen jag föll av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar